Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4, april 1903 - En botgörare. Af Johan Levart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så började jag meningslöst vandra
Drottninggatan framåt.
Drottninggatan är lång att gå, men
det märker jag inte. Utan att se mig
om drifves jag framåt likt en gammal
skröplig båt, som fattats af strömmen,
jag vandrar uppför Kungsbacken och
kommer in på den högtidliga
Norrtulls-gatan, likfärdernas, de gamles, de
öfver-gifnas, de vanlottades gata. Och snart
står jag på landsvägen utanför Norrtull.
Därinne bland stenmassorna kände jag
mig så liten, förkrympt och öfvergifven,
men härute i det fria känner jag mig
stolt och stark igen, och vildheten börjar
åter växa i själen. Och, dock hviner
öfver mig en osynlig piska, med
stickande rapp drifver jag framåt som en
botgörare att böja knä och ödmjuka
mig i stoftet.
Ja, du tycker förstås, att jag talar
som en profet eller en idiot, men jag
kan, min själ, inte hjälpa det. Och så
kommer jag ut till Nya Kyrkogården
eller bort till gamla Solna, allt efter
som mina fötter af sig själfva bära mig,
ty jag vandrar som i dröm. Så går
jag fram mellan grafvame i det
klarnande, kyliga morgonljuset, tills jag
kommer till någon afsides liten kulle
utan kors eller vård, och bland
buxbom och violer kastar jag mig ned på
marken. Det kyler så skönt i mitt
heta hufvud, och som en vansinnig
strör jag jord på pannan och i håret.
Gräset växer oftast tjockt på jorden,
som täcker de döda. Hvad rör det
mig hvem som multnar därnere?
Maskarna gräfva lika bra i en skinntorr
gubbe som i en död ungmös hvita
kött — — —
— Men allt det där är ju galenskap
och ohygglighet, invände jag och kände
en stark lust att be honom gå sin väg.
Han skrattade ett kort hånfullt skratt:
— Är det galnare att visa ruelse
och sorg genom att beströ sig med de
dödas mull än att sitta i en kyrkbänk
och sofva? Ja, kanske är det lika galet
bägge delarae.
— Ja, det kan du tryggt gå hem
och lägga dig på. Det finns ju
ingenting dummare än ruelse och ånger.
Hvad som är gjordt är gjord t. Det
låter så banalt, men är sannt. Och en
stark ande ser aldrig tillbaka utan framåt.
Han lutade sig fram och mumlade
några obegripliga ord, fattande sig om
hufvudet med de jordtäckta händerna.
Så reste han sig åter sakta, småleende
drömmande och undergifvet:
— Ja, det är ju löjligt allt sammans.
Man skall inte göra sig vansinnigare
än man är. Jag är alldeles säker på,
att när jag vaknar i morgon bitti
kommer jag att med dof bitterhet i själen
ställa mig vid staffliet och försöka skrapa
bort den där kraftigt ditslungade
gredelinfläcken. Och så får jag ett
förskräckligt jobb med att åter få fargema
att harmoniera och lufttonerna att gå
i hop — — —
Nu var det alldeles ljust ute.
Dagbräckningens timme med dess
sällsamma, blå mystik var försvunnen, och
rika, lekande knippen af gyllene
solstrålar böljade dansa fritt och
obehin-dradt därnere öfver gaflar och väggar,
skärande ljusa strimmor i gatornas gråa
skuggor. Folket i kasernerna började
vakna, och en och en, stundom i flockar
kommo mörka figurer ut genom
portgångarna för ^tt med brådskande steg
försvinna i olika riktningar. Här och
där i fjärran skar en fabrikspipas gälla
eller hesa signal genom luften, doft
började de klumpiga kärrorna skramla,
och luften fylldes så småningom af
hundrade skiftande ljud.
Jag stirrade på mannen som satt där
i soffan. Han såg så fattig, nedtryckt
och eländig ut, hans nyss så tindrande
blick var halfslocknad och dum, hans
dräkt var så sliten och hans hållning
så slö.
Han kastade en sista snål blick på
de tömda buteljerna, reste på sig, sade
ett förläget adjö, och en god stund
hörde jag hans dröjande stapplande
steg i trapporna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
