Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4, april 1903 - En botgörare. Af Johan Levart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mystisk färg. Men på samma gång
blefvo kullarna och skogsbrynen
därunder så ödsliga och dystra. Jag satte
ett doriskt tempel med brustna
pelarrader vid horisonten för att få den
rätta stämningen öfver fältens
perspektiv. Men ekarnas knotiga stammar i
förgrunden blefvo än mera skrofliga
och brutala. Då blef jag förtviflad.
Jag slängde pensel och palett i en
krok och kastade mig på rygg på den
enda möbel jag har, och som bär det
ståtliga, oförtjänta namnet soffa. Då
jag legat en stund med armarna under
hufvudet och ögonen slutna, fick jag
en god idé att knäcka den där
återstående skrofiigheten och brutaliteten.
Jag drog upp konturerna af en ung
centaur med kropp så smärt och
smäcker som den ädlaste arab och med ett
lockigt, leende gossehufvud. I hans
händer satte jag en båge, och med
ett homeriskt löje på läpparna lät jag
honom med sina pilar genomborra de
skrofliga stammarna. Det tyckte jag
till en början var ståtligt. Jag lät
himlens rosenskimmer glänsa mot hans
skuldror och redan muskulösa armar,
och för att få den rätta hedniska
kraften öfver det hela, gjorde jag hans
unga bringa så luden som en björns.
Så kastade jag mig åter på soffan
och bespejade konstverket. Några
för-lupna strålar af aftonsolen gledo in
genom fönstret på taket och dansade
öfver mitt framtrollade Arkadien. Men
då var det som om morgonljuset skingrat
en mardröm. Det blef löjligt och
svam-ligt och skumt och dumt. Och jag
flög opp och slungade en stor klick
gredelint midt i Arkadien.
— Nånå, mumlade jag tröstande. Man
skall inte vara så häftig. Det tar sin
tid, innan man blir erkänd af publiken.
Han flög opp som en pil och stod
rak och spänstig midt i rummet med
knutna näfvar. Det gnistrade ur de
irrande, blågrå ögonen, och de små,
spetsiga tänderna glänste i raseri.
— Erkänd, skrek han. Erkänd af
sin samtid, ja det fattas bara det I
Erkänd för dagen och slickad och
beundrad som en vanlig brackal Erkänd
af sin samtid för att känna
förödmjukelsen att inte ha ett dugg försprång
framför sin egen tidi Fy fanl Då kunde
man lika gärna gå och lägga sig med
detsamma. Nej, tacka vill jag att bli
förhånad och beledd och gömd och
glömd, men bli uppgräfd trehundra år
härefter och ställd på en piedestal som
en gammal gosse, den där
mänskligheten må blicka opp tilll
Han sjönk åter stillsam och
under-gifven tillhopa på soffan, som hade
utbrottet tömt ut hans krafter. Därute
började det dagas allt mer. Den
fantastiska gröna färgen försvann fjpån
husväggarna, som i stället blefvo grå och
hvita. Borta öfver Bnmnsvikens blanka
vatten flög en vind och krusade ytan.
öfver våra hufvuden började det sjunga
i telefongalgen som en morgonhälsning.
Men Azaleans blomster lyste friskare
och rödare.
— Nå, hur gick det då med
gredelinklicken i Arkadien? utbrast jag för att
rycka opp honom ur hans drömmerier.
— Hur det gick! Som vanligt när
jag misslyckats, och jag misslyckas
beständigt. Jag tog på mig hatt och
rock och gick ut, och med de få slantar
jag kunde skrapa ihop satte jag mig
på närmsta krog. Och då slantame
voro slut kommo bekanta som vanligt
och bjödo på mer, och det blef skål
och skrän och jubel. Men då klockan
blef ett, stod jag ensam på gatan med
ruset surrande i hjärnan, och med en
kväfvande ångest i bröstet.
Det där har händt så många gånger
förut, och jag brukar städse hånskratta
och förakta mig själf. Jag förstår
ana-koreterna, som späkte sig och svulto
och stekte sin rygg brun i solen så det
knastrade i benknotorna. Och jag vill
så gärna känna mig som en af dessa
flagellanter, som skuro sig i köttet och
gisslade sina lämmar under tjut och
vilda danser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
