Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4, april 1903 - Borta. Utkast af Betty Wærn-Bugge - Musik. Af Hugo Henriques
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I går hade hon för sista gången —,
o, för sista gången I — gått sin rond
bland dem, hon hade smekt hvar och
en särskildt, hon hade kysst dem, gråtit
öfver dem, medan hon strök deras
fjäderskrud så blank och fin som möjligt;
hon tyckte nästan att hon kände, hvad
det ville säga för en mor att sända
sina barn från hemmets ro ut i
världen. Samlingarne voro testamenterade
till universitetet, det visste hon ju, men
hon hade icke kunnat föreställa sig,
hvad skilsmässan innebar. Hon hade
ej kunnat vara närvarande, då de skulle
hemtas, hon reste bort, och då hon i
dag åter trädde in i hemmet och såg
rummen tomma, — då var det henne,
som om hon mistat sin make på nytt,
— och nu heltl Förut, så länge
fåg-larne voro där, var dock något af
honom kvar, — där var dock allt det,
som de tänkt på samman och talt om
samman och samman arbetat för. Nu
var också detta borta och blott
tomheten kvar, en isande kall tomhet. Hon
kunde icke vara inne, hon gick ut på
verandan och satte sig i sin korgstol.
Hans stod midt emot — tom! Den
stod där och gapade och grinade emot
henne, tom, tom!
Luften var tung och varm,
insekterna surrade och rosorna gungade
blekröda och leende bland sina
skinande gröna blad — det doftade af
löfkojor och reseda och svalorna sköto
blixtsnabbt förbi med ett skarpt,
skor-rande kvitter — allt var sig likt,
sådant som det alltid varit dessa stilla
sommareftermiddagar. Men nu — nu
var han helt borta —- borta!
Fru Berg slog händerna för ansiktet
och brast i gråt.
Musik.
Genom urvärldens disiga eter
från Allfaders morgonzoner,
ur musikfylda minareter
lösrycktes himmelska toner
och gingo i dallrande vågor
mot jordens mörknande lunder
att lysa och värma som lågor
af sol efter nattliga stunder.
De dröjde sekler vid forsen,
vid vattnets sorl mot stranden,
i stormens sus öfver mossen,
hos fåglar i skogiga landen.
Där herdar dem drömmande sjunga,
dem para med egen lyrik
och jublande tonerna gunga
åter mot himlens musik.
Hugo Henriques.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
