Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4, april 1903 - Borta. Utkast af Betty Wærn-Bugge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BORTA.
UTKAST af BETTY WÆRN-BUGGE.
’eftermiddagssolen sken så varmt in
genom rosenrankoma kring
verandan på professor Bergs lilla villa; i det
lysande gröna löfverket hängde
blommorna täta; blekröda, fina,
genomskinliga och vaggade sakta, när rankorna
lyftes af den milda sommarvinden.
Fläckar och strimmor af gyllene ljus
gungade på stengolfvet och dansade
uppför fru Bergs svarta kjol och på
hennes magra hvita händer, som lågo
hopknäppta i knät. Hon var liten, fin
och späd, så liten, att hon tycktes
nära att försvinna i den stora
korgstolen, — håret var hvitt och krusade
sig svagt under den svarta
ciépe-mös-san, ögonen blida och blekt blå,
uttrycket vemodigt, mildt och stilla. Hon
hade suttit länge så och sett ut öfver
den lilla trädgården, som låg där så
fridfull och lugn som en värld för sig
själf innanför de höga
hagtornshäc-karae. Huru väl kände hon ej denna
lilla värld I Hon kunde sluta ögonen
och dock se alltsammans lika tydligt:
gräsplanen, midt framför trappan den
rundklippta buxbombusken, — på båda
sidor rabatterna, som år från år buro
samma blomster, geranium, reseda och
löfkojan, — den stora bladgruppen
med sin skimrande glaskula i midten,
— rosorna, där de högstammiga, där
de låga, — syrenbuskarne, —
guldregnet — alltsammans likadant som
det varit under de fyrtio år, hon bott
här, likadant år ut och år in. Och
dock var nu allt annorlunda.
Länstolen midt emot hennes var tom nu,
— och det gaf åt allt omkring henne
en prägel af tomhet. Han satt där
icke längre, den gamle professorn med
den klara, skarpa blicken och de tunga,
groft skurna anletsdragen, — hans
jättegestalt och hans malmstämma
fyllde icke mera hemmet, såsom de
gjort under det långa, lyckliga lif, som.
han och hon hade tillsammans I Hon
hade helt gått upp i hans intressen,
hon hade tänkt med hans tankar, känt
med hans känslor, i allt hade hon
böjt sig för honom. Deras största och
vackraste rum fylldes med hans
samlingar af uppstoppade fåglar. Huru
väl hade hon icke skött dem och aktat
dem för damm och smuts; hvarje år
hade hon blåst insektspulver in mellan
deras blanka fjädrar och hvarje höst
omsorgsfullt borstat dem rena igen.
Inga andra händer än hennes fingo
vidröra dessa professorns ögonstenar.
Hon kände alla deras svaga punkter, hon
vaktade dem, hon vårdade dem, och
när professorn tog henne om lifvet och
sade:
— Du är en makalös amanuens,
Johanna, hvad skulle jag väl ta mig till
utan digl — då kände hon sig både
glad och stolt öfver den hjälp hon
sålunda skänkte honom. Ja, det var
lyckliga tider, då hon gick omkring
och skötte fåglarne —, deras klara
ögon sågo så lefvande på henne, och
det låg en besynnerlig hjärtevärmande
förnimmelse i att stryka öfver deras
mjuka dun; det var nästan som att
smeka barnakinder, — barnlockar.
Och en sådan tröst, som fåglarne hade
varit för henne, då professorn dog;,
huru många tårar hade icke fallit på
den lilla fjällugglan, hans älskling, och
huru ofta hade hon ej hvilat sitt trötta
hufvud mot den väldiga ufven på
klippstycket borta i hörnet, det var som
sökte hon stöd och tröst hos en son.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
