Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4, april 1903 - De båda tiggarne. Studie af Gustaf Janson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE BÅDA TIGGARNE
STUDIE
Af GUSTAF JANSON.
’Crancesco var ordinarie tiggare vid
** kyrkan Santa Maria in Trastevere.
Han ägde rättighet att sitta närmast
hvilken af de bägge ingångsdörrarne,
han själf fann för godt och att
uppbära de små gåfvor, gifmilda kristna
skänkte en fattig medmänniska,
ute-slutade hänvisad att lefva på andras
barmhärtighet. Hvad han varit och
hur han kommit att hamna invid en
ständigt gnällande dörr, erinrade han
sig knappast själf numera och ingen
frågade heller därefter. Blott ett var
visst, att så länge de kringboende vid
piazzan kunde minnas hade han setat
på sin halmstol och med en till tre
fjärdedelar surmulen samt för resten
misstrogen nick tackat för de nötta
soldi, förbigående slängde i hans
trasiga hatt.
Hvaije dag infann han sig
regelbundet, fastän han föreföll så gammal
och svag, att hvaije liten vindpust
varit i stånd att sprida hans torra
knotor åt alla väderstreck. Men hela
hans tillvaro hur tarfiig och onyttig
den än föreföll, berodde af platsen
utanför det tunga, stoppade
läderför-hänget i dörren och där satt han
troget och väntade och väntade. Han
sig dagligen ålderstigna kvinnor
arbeta sig trötta vid försöken att lyfta
undan ena hörnet af detta besvärande
förhänge, som finnes i Roms alla
kyrkor, och slutligen tränga sig in,
han märkte barn långa stunder spilla
sina krafter på detsamma för att
stundom misslyckas i sina bemödanden eller
slinka in genom springan de lyckats
åstadkomma, men Francesco gjorde
aldrig min af att hjälpa någon. Ilan
hade endast en uppgift: att sitta på sin
stol och genom sin åsyn lära
människorna litet af barmhärtighetens stora
dygd. Och litet var det han lärde de
förbigående. Stadsdelens fattiga
inbyggare voro ej gifmilda utaf det enkla
skälet, att de ingenting hade attgifva.
Och för den skull rörde Francesco
sig ej ur stället, hjälpsamheten hörde
ej till de dygder, han ansåg sig
be-höfva utöfva.
Men närmade sig händelsevis en
med resehandbok försedd turist,
vaknade Francesco ur sin dvala och då
var förhänget alls icke tungt längre.
Behändigt förde han det åt sidan och
sluddrade fram något otydligt, af hvilket
främlingen blott förnam den vanliga
tiggarformeln: >mori fame» jämte en
försäkran om madonnans välsignelse
— efter gåfvan. Det slog sällan fel
att turisten ej lät ett par soldi glida
ned i den gamles lediga hand, när
han gick förbi, och så tassade
Francesco åter till sin stol, sjönk trött ihop
på halmsitsen och satt där krokryggig
med röda rinnande ögon och
hängande armar. För honom existerade
intet annat än de allmosor, af hvilka
han lefde och mänskligheten indelade
han i sådana, som gåfvo eller icke
gjorde det. Naturligtvis funnos vissa
afdelningar bland de förre och till den
bästa räknades turisterna. De buro
alltid kopparslantar lösa i fickorna och
några dagars vistelse i Rom hade
redan bibringat dem vanan att gifva till
höger och venster.
Stundom hände det, att en mer än
lofligt naiv främling på bruten
italienska riktade en fråga till tiggaren vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
