Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4, april 1903 - De båda tiggarne. Studie af Gustaf Janson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ingången, vanligen om de berömda
mosaikerna eller de nära nog
utplånade inskrifterna på förhallens väggar,
men då skakade Francesco blott på
hufvudet och låtsade vara döf.
Emellanåt förstod han orden mycket väl,
men som äkta romare inlät han sig
aldrig med obekanta, ehuru han gärna
tog emot deras pengar. Hvad angick
honom för öfrigt madonnan, de båda
påfvame och de tio jungfrurna of
vanför portalen, hans enda bestämmelse
var att öfva mänskligheten i en af de
dygder, som de flesta sökte
undandraga sig.
Och så tillbragte han dag ut och
dag in i den svala förstugan vid
kyrk-dörren. År gingo utan att han gaf
akt därpå, förändringar inträffade, nya
prester antogos* och de gamla
för-svtinno, men Francesco satt
oföränderligt på sin plats lika krokryggig och
trasig och med samma rödkantade,
uttryckslösa ögon.
De voro dock icke alltid slöa och
sömniga. På de stora högtidsdagame
då kyrkbesökame trängdes mellan
dubbla led af vanskapliga barn och
gnällande åldringar, som sträckte fram sina
darrande händer mot dem och skreko
öfver hvarandra för att ådraga sig
deras uppmärksamhet, blixtrade
Fran-cescos ögon och i stället för det, som
annars skulle föreställa böner,
mumlade hans ett anatema öfver snikna
konkurrenter.
Lyckligtvis voro de helgdagar, som
firades i Santa Maria, ej särdeles många
och han slapp ofta ådraga sig
madonnans och helgonens straff för sin
afund öfver slantar, som hamnade i
oriktiga händer.
Och åter gled tiden bort i sin
växling af högtider med orgelbrus, sång
och rökelseskyar och grå eller varma
hvardagar, under hvilka kopparmynten
sparsamt föllo i den gamle tiggarens hatt.
Så inträffade oväntadt något som
väckte honom ur hans liknöjda
för-soffning. Tidigt en morgon, när Fran-
cesco knappt mer än hunnit taga plats
på sin stol, hörde han ett träben
takt-mässigt dunka mot piazzans
stenläggning. Vidskeplig som de flesta syd*
ländingar plägade han lägga märke
till den förste kyrkbesökaren för
dagen. Visade sig en äldre kvinna,
spottade han tre gånger efter henne, ty
då visste han att förtjänsten skulle
blifva klen. Sedan drog han fram sitt
solkiga radband ur en ficka och
nystade tanklöst ur sig några >paternoster»
mer än vanligt som en besvärjelse mot
det dåliga förebudet och därpå
försjönk han i väntan öfvertygad, att
madonnan hört hans böner och lyssnat
till dem. Kom en man före någon
annan lät Francesco radbandet lugnt
ligga kvar och hängaf sig ostördt åt
den slöa indolens, som blifvit hans
andra natur.
Denna morgon trefvade han halft
ofrivilligt i fickan, ty en krymplings
uppträdande tillhörde de dåliga
förebuden, som kräfde åtminstone ett par
> pater noster». Men han drog ej upp
radbandet, han ville ej besvära
madonnan hvarje dag, då skulle hon
kanhända blifva otålig öfver hans
enträgenhet och neka att uppfylla hans bon
en annan gång.
Nära nog ett helt år ångrade
Francesco sin uraktlåtenhet, men det var
redan för sent att godtgöra den. Och
i stället för att rikta en ödmjuk
anhållan till henne, som alltid varit
honom bevågen, nöjde han sig med att
under sina halfslutna ögonlock
betrakta krymplingen. Denne linkade
förbi honom och in i kyrkan och
Francesco log ringaktande åt mannens
lumpor. En timme hade ungefär förflutit,
när Francesco åter hörde ljudet af
träbenets stötar mot stengolfvet på
andra sidan dörrförhänget och strax
därefter visade sig krymplingen. Nu
släpade han en ledbruten stol med sig
och ställde den utan en sekunds
tvekan midt emot Francesco på andra
sidan dörren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
