Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4, april 1903 - De båda tiggarne. Studie af Gustaf Janson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
borta i koret och så ett svagt
klingande, då Giuseppe släppte myntet i
den smala springan till bössan.
Francesco stönade hårdt, han hade
sett något, som öfvergick hans
fattningsförmåga, och hans hjärna vägrade
att göra tjänst längre.
Men Giuseppe gick förbi honom och
lämnade kyrkan. På andra sidan
dörren vacklade han och nödgades söka
stöd mot väggen, och när Francesco,
som följt honom, nu betraktade hans
ansikte såg han intet märkvärdigt däri.
ögat hade slocknat, kinderna hängde
håliga och läpparne darrade, medan
hans utmärglade kropp vaggade hit
och dit. En kort stund såg den
olycklige sig omkring som sökande något
och då han mötte Francescos
förvånade blick, sade han sakta.
— Jag räddade din odödliga själ...
och . . . hämnades.
Därefter stapplade han bort. Han
hasade ut på piazzan och Francesco,
som gått fram till järnstaketet kring
förhallen, märkte att han vacklade likt
en drucken. Francesco räknade den
gåendes steg och hann till fem, då
föll Giuseppe framstupa och blef
liggande med ansiktet ^tryckt mot
stenläggningen.
Det regnade ej för^tillfället och ett
par fotgängare, som befunno sig i när-
heten, skyndade hastigt mot
olycks-stället. Krampryckningarne, som
omväxlade drogo ihop eller sträckte ut
gubbeps kropp, afhöllo dem från att
röra honom, och när ett par
karabini-ärer snart in funno sig, fingo de taga
hand om den sjuke. En liten
folksamling bildades under tiden och en
medicine studerande, som händelsevis
kommit förbi, undersökte flyktigt Giuseppe.
— Inte annat jag kan se är det
ute med honom, han lefver knappt till
kvällen. — Orsaken? Det få de
af-göra på hospitalet.
En stund efteråt var piazzan tom
igen och Francesco satt på sin stol
utanför Santa Maria dörr. Ögonen
voro lika slöa och uttryckslösa som de
alltid plägat vara, ryggen lika böjd och
läpparne rörde sig utan att frambringa
några ljud. Han tänkte icke och
kände intet. Giuseppe var död, han
hade hört det med egna öron, han
hvarken önskade eller hoppades något
mer af lifvet, han väntade blott sina
allmosor. Men tyst och innerligt
tackade han Madonnan för oåterkalleligt
sista gången, emedan hon varit nog
nådig att sända honom denna pröfning
på sommaren, när endast ett fåtal
turister besökte Rom och utsikterna att
erhålla några gåfvor voro mindre än
på vintern.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
