Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4, april 1903 - De båda tiggarne. Studie af Gustaf Janson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tyga sig om mannens tro genom att
iakttaga honom på nära häll. Utan
att se efter hvilken valör det ägde lät
främlingen ett mynt falla på golfvet
och gick vidare. Han såg alls icke
åt vigvattenskärlet och gjorde ej heller
korstecknet innanför dörren, han glömde
till och med att taga hatten af sig,
något tvifvel om hans religion kunde
ej finnas. Francesco suckade tungt
och stapplade mot sin stol, men han
hade ej tagit två steg, förrän han
stannade som förhäxad. En half meter
från Giuseppes plats blänkte ett
silf-vermynt på golfstename.
Francesco kände med ens, att han
stod inför den största frestelsen i sitt
lif, han märkte hur begäret att äga
myntet växte upp inom honom och
förjagade hvarje spår af fruktan. Med
ett språng, som ingen skulle tilltrott
den bräcklige gubben störtade han fram
för att taga det.
— Två lire, sade han, troende att
han drömde.
Giuseppe hade likaledes rest sig,
åsynen af silfret var någonting
oer-hördt för honom, det var möjligheten
att stilla den gnagande hungern, som
brände sönder hans inälfvor, det var
lifvet. Hans tro var ej tillräcklig att
hindra det, och innan Francesco
hunnit förekomma honom hade han med
uppbjudande af alla sina krafter böjt
sig ned och gripit tvålirestycket.
— Jag öppnade dörren, flämtade
Francesco ursinnig.
— Men jag tog upp slanten,
invände Giuseppe och famlade efter sin
krycka för att genast gå och köpa
något ätbart.
En stund stodo gubbame midt emot
hvarandra som tvänne utsvultna hundar
framför samma ben, Francesco knöt
näfvarne och Giuseppe höll kryckan
beredd till slag.
— Tjufl stönade Francesco.
Giuseppe ämnade svara, men
hungersmärtorna drogo just då ihop hans
tarmar, så att han jämrande måste luta
sig mot väggen.
— Jag dör, stammade han. Men
så gick anfallet öfver och han rätade
långsamt ut sig. Den glimt af hat,
som förut lyst i hans öga, flammade
upp till en hel eld, och med oväntad
kraft sade han.
— Du såg, att han är en kättare.
— Än sedan, pengar äro alltid
pengar. Hör, skola vi dela? Vi taga
hälften hvar af myntet och hälften af
synden.
— Jag hatar dig så, att jag ej kan
säga det, afbröt Giuseppe. — Jag
vore frestad att låta dig taga silfret
och till evig tid brinna i skärselden.
— Han funderade några sekunder
öfver sin ingifvelse och Francesco
väntade andlös, att han skulle bestämma
sig. — Men nej, fortsatte Giuseppe
— jag önskar dig icke evig ofärd, det
vore kanske synd. Dock hämnas skall
jag och må Madonnan förlåta dig dina
synder som jag nu gör det.
Francesco stirrade häpen på sin
fiende. Han förstod alldeles icke hvad
som gaf den nyss halfdöde Giuseppe
styrka att röra sig som en yngling och
tala så. Men han skulle blifva än
mera häpen, ty i stället för att gå till
närmaste bagarbod vände Giuseppe sig
mot kyrkan, sköt undan läderförhänget
och steg in i skeppet. Som en
hypnotiserad följde Francesco honom.
Giuseppes krycka och träben
slamrade i otakt mot golfvet, hans bröst
flåsade tungt, men ögat lyste likt ett
glödande kol under sitt buskiga bryn.
Krokryggig, lutad mot en pelare och
med ögon, hvilka hotade att falla ur
sina hålor, följde Francesco hans
rörelser.
Giuseppe gick lugnt fram till
fattigbössan och Francesco öppnade
munnen för att trots ställets helgd ropa ett
återhållande ord till honom, men hans
läppar föll ihop utan att ett ljud trängt
öfver dem. I den tysta kyrkan för
nams blott främlingens steg längst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
