Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4, april 1903 - Scenen. Teater-Revy. Spel och recitation. Af Don Diego
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
För att inte vara elak mot hr
Ham-rin, som öfverraskade genom ett
utbrott af Darwinism — såg ut som den
felande länken — öfvergår jag, full af
människokärlek, till »Vildänden», som
upptogs för att fira Ibsens
sjuttioårsdag.
Utförandet hedrar Dramatiska
teatern och ger anledning att med
erkännande minnas det gamla slagordet
»landets främsta scen». En rubrik,
som vi stundom finna oriktig. Men
denna gång är beröm på sin plats.
Ty August Palme, fråssande på
Hjalmar Ekdahl, så som jag trodde att
denne gourmet blott kunde fråssa på
ryska höns eller indiska svalbon,
kommer också publiken att fråssa af en
sällsynt kost. Denne humorns
mästerkock fyllde oss med välgörande ironi.
Han drog med en befriande satirisk
min slöjan från själfförgudningens
tabernakel.
Hedvigs husliga sans, dotterkärlek
och slutliga förtviflan öfver faderns hat
till det oäkta barnet gafs af fru Bosse
med fin förståelse. Hennes
vildfågels-stämma böjde sig till rörande tonfall.
Aktrisen verkade omotsägligt
fjorton-årig. Minnet af fru Dybvads Hedvig
sjönk genom parkettgolfvet.
Stadig och röd var fröken
Åhlan-ders Gina, en omisstaglig typ af
hushållerska. Ej fullt lyckad anser jag
hr Personnes Relling, som gör ett
konstladt intryck. »Den trettonde vid
bordet», Gregers Werle, spelas af en
ung hr Engborg energiskt, men utan
att den olycklige idealistens själ
klar-göres.
Efter pjäsen stod Ibsens byst på
scenen, lagerbehängdes af fru
Lindbergs fingrar och hyllades af hennes
mun med ett kväde af gamle
Hedberg.
Borde fru Lindberg spelat Clärchen
å Kungl. teatern? Hon är vår enda
renässanskvinna, v säger ett
recensentmärke. Jag vill inte afgöra den
absoluta sanningen häraf, men säkert är
att fru Bosses Clärchen verkade för
liten på operans stora scen. Att hon
spelte intelligent, faller af sig själft,
men här hade behöfts mer kvinnlig
blodfullhet, magnetisk sinnlighet. Hr
Palme gjorde af Egmont — visserligen
inte »en fullblodshingst, som spränger
uppför ett bärg», för att citera en
annan lyrisk, i detta fall olyriskt
missnöjd aktör — men i alla händelser
en konsekvent genomförd figur. Hr
P. går framåt i behandlingen af sin
egendomliga, vackra stämma, som denna
gång, talande, sjöng Göthe, medan
Beethowens sköna, svala musik
exekverades af hofkapellet.
Då Dramatiska teaterns krafter
samtidigt spela på sin lilla scen och Kungl.
teatern och då det stora dramat föga
odlas, är det klart — och
beklagans-värdt — att Göthe långtifrån framfördes
idealiskt. Regin i dessa voluminösa ting
står också efter. Massverkan blir
du-biös. Och ändå väckte »Egmont»
andakt hos dem, hvilka i dessa det
konstnärliga profaneran dets dagar längta efter
tragediens befrielse ur den tvångströja,
som pålagts af fars- och
operettidiotism.
Kunde blott oftare gifvas
dubbelföreställningar öster och väster om
Kungsträdgården 1 »Egmont» var den andra
där — »En midsommamattsdröm»
utgjorde början. Att publikens estetiska
vett kan uppfostras till sympati för
sublima verk, håller jag för troligt.
»Lyckan» på Svenska teatern väckte
sensation.
Tänk erl En »arg recensent»,
nästan aldrig nöjd med andra, vanligen
skrämmande bort de utländska
artisterna och alltid orädd gentemot våra
egna, skrifver en pjäs. Och inte nog
med det, han gör också musik därtill.
Så vandrar han till direktör Ranft med
partitur och text. Ranft blir glad —
hr Peterson-Berger skrifver i en tid-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
