Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4, april 1903 - Scenen. Teater-Revy. Spel och recitation. Af Don Diego
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Flodin, foto.
FRÖKEN S. LEUFSTEDT.
ning, som har mycket att säga i
teaterfrågor. Och ett sagospel, tonsatt
af författaren själf, får man ej alla
dagar.
Det blir premiär. Salongen är fylld
af litterära och artistiska element, som
vänta sig något. Men det
representativa huset känner en liten missräkning.
Sagospelet, kalkeradt på »Tömerosa»,
befinnes väl barnsligt och intetsägande.
Några roligheter, sagda af hr Riego,
kunna icke försona. Stämningen
infinner sig icke. Förf. skrifver nog vers,
men den verkar öfversatt tysk poesi.
Han är och förblir tevton.
Den unge riddaren spelas opoetiskt
af hr Barcklind. Borde varit Oskar
Johansson.
Musiken skänker stort nöje, varm,
ibland inspirerad — t. o. m. af andra.
Kvällens intryck är högst bizarrt. Men
Peterson-Berger framropas många
gånger.
Peterson-Berger — hvars namn
verkar symboliskt för hans
dubbelverksamhet — skulle inte ha skrifvit både
text och musik. Bara musik. Så hade
han säkert lyckats bättre. Ty han är
en duktig kompositör.
Wagner skref bägge delarna, men
inte ens han kunde alltid åstadkomma
lika intressanta ord som toner. Göthe
trodde sig inte om att sätta musik till
»Egmont», och Beethowen nöjde sig
med att tonsätta dennes drama. Så
anspråkslösa voro de bägge herrarne,
och ändå räknas de icke till konstens
Lille-puttar.
En debuterande ung dam på xS år,
Sandra Leufstedt, elev af fru
Winter-hjelm, kom i Lyckans kölvatten.
Hon spelar Magda i Sudermanns
»Hemmet», på ett högst spirituellt sätt.
Hon har den konstnärsnervositet, som
tyder på stor talang. Recensenterna
plocka fram de alltför länge
undangömda superlativema, och teaterns
redan stadgade aktriser vädra en farlig
rival.
Premiärhästame — de blott sällan
af belåtenhet gnäggande recensenterna
— äro glada att för en gångs skull
få ge uttryck åt sin tillfredsställelse
och konstatera ett lyckligt uppnådt
resultat, dagens faktum. Framtiden får
sedan utvisa om de hoppats för mycket.
Södra teatern ger sin direktör
huf-vudbry. Där är svårt att få något att
gå. Om Ranft bara ville låta bli fransk
fars däruppe, men hålla sig till
folk-pjäserna 1
Upptagandet af ett par sådana
hedrar honom. Frans Hedbergs
»Strandfynd», en visserligen lång, men
duktig skärgårdshistoria — ett kraftprof
vid sjuttio år — nedlades oväntadt
snart. Ty direktören, bortskämd med
fulla hus å »Gamla Heidelberg» och
Vasans operetter, blir missnöjd, så
snart kvällsrecetten inte är idealiskt
stor, och vill då upphöra med en äfven
konstnärligt god pjäs. Men tidningarne
tryckte på, och »Strandfynd» kom upp
gen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
