Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4, april 1903 - Scenen. Teater-Revy. Spel och recitation. Af Don Diego
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Under mellantiden hade Strindbergs
»Hemsöboraa» gått. Teatertekniken
firar inga triumfer i denna komedi,
men den sprudlar af allmogelif, har färg
och humor. Den dramatiserade
novellen verkar fortfarande novell, och det
är möjligt att pjäsen inte griper så
starkt som berättelsen — ty den är
ju 80-talets realistiska kulmen I — men
sä mycken mustig glädje återstår dock
i di alogi seringen, att man stornjuter.
Södra teaterns trupp lämpar sig
mycket väl för folkpjäser. Där finnas
sådana pregnanta förmågor i denna genre
som Bror Olsson, Victor Lundberg, fru
Hagman, fröken Magnusson, fru
Harring, Elis Ohlson o. a.
Senaste försöket att återgå till gamla
synder, »Parisiskor», utföll mycket illa.
Publik och kritik vredgades öfver
klumpigheten. Pjäsens fall var stort, och
den lär inte så snart locka till efterföljd.
Ej häller lyckades »Flickorna Blom»
hålla sig uppe mer än några fä
kvällar. Nej, det är inte gamla lustspel,
om aldrig så »klassiska» — vi ha
ingen respekt för våra förfäders smak —
ej häller nya, skabrösa pariserfarser,
som böra spelas å Södran. Men en
sund, folklig repertoar — hälst svensk.
Från »Flickorna Blom» har jäg
minnet af en ung aktör, hr Norée, som
piggade upp salongen med en rolig
provisor och förtjänar särskildt beröm.
Lik en häst, tuggande på samma hö,
har Olympia idislat gammalt tyskt,
im-porteradt lager.
Med »Hattmakarens bal» hade
teatern tur. Här gjorde Emil Strömberg
en komisk karaktär af verklig
natursanning, värd det skratt den väckte.
Detta kan man minsann inte alltid
säga om denne aktör, som folk flinar
åt, bara han gör en grimas. Ty hans
nonchalans är ibland ointelligent och
tålamodspröfvande, han drar för stora
växlar på sin popularitet, utan att
inlösa dem med ett konstnärligt spel.
Hurudan var hans Striese i
»Sabinskor-nas bortröfvande»? En hållningslös
figur. Och dock är denna typ af
teaterdirektör synnerligen tacksam. Som
ni vet, en af Holmqvists genuinaste
skapelser. Men uppfattad utan stil,
gifven utan komisk bärighet, blir Striese
svår att skåda.
Bättre var Strömberg i »öregrund—
SCEN UR »STRANDFYND.» Olausson, foto.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
