Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4, april 1903 - Litteraturkrönika. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Citkraturkröaika
Om denna krönika, som affattats i mars
månad och alltså står under krigsgudens
tecken, och som publiceras under den
nyckfulla gudinnan Aprils väderväxlingar, nu,
när allt skall tydas symboliskt, får bjuda
på ett litet af hvarje af aprilväder och
marslynne, är det ju icke så mycket att
undra på.
Särskildt har diktsamlingen Oro af en
ny författare, Nils Wohlin, (Albert Bonnier)
gjort på mig detta blandade intryck af
vårstämning och krigisk bisterhet.
»Hvad bryr oss åldriga fäders ord
och darrande mödrars böner,
och kallas vi än förlorade söner
och drifvas vi bort från hemmets bord,
hvad mer — vi skapa en annan jord,
där icke åldringars vilja är spord,
men makten de unga kröner.»
Man känner sig verkligen rädd att ha
öfverstigit den åldersgräns, då man räknas
till fäder eller mödrar, när man läser detta.
Är det trettiotalets tröskel eller hvar är
åldersgränsen? Men hör vidare:
Hvad bryr oss människors arma kif
och ramlande sköra drömmar.
Med blodiga sporrar och lösa tömmar
vi bryta oss väg öfver sköflade lif,
de sjuka och svaga vi bota med knif o. s. v.
Denna dikt heter Ungdomsmod* men
möjligen vore en lämpligare titel teaterblod.
Det fanns nämligen i forna tider en
teaterovana, ett manér, som heter »att rusa» —
kanske den finns kvar än. När jag
läser denna dikt, påminnes jag osökt om en
anekdot, som Frans Hedberg i sina
minnen berättar om den teaterdirektör, som
han kallat Oskarin. Det lär vara en sann
historia för resten. Denne hade i
Göteborg blifvit förtretad öfver något missöde,
och för att uttrycka sin harm inför samtid
och eftervärld öfver denna konstnärens
ovärdiga behandling instörtade han på en
restaurang under utropet: »Gif mig en biff,
men lösstekt, jag vill se blod/» H varför
skall författaren så ofta erinra om det
tråkiga uttrycket om Lennstrand,
hädaryng-lingen, då han verkligen kan vara så
färdig och så mogen, som han visar sig i
den första dikten Morgonfärdssdng. Här
är det också hädisk patos, men äkta
Luci-fersstolthet och trots, ej blott ett löfte, men
en redan vunnen seger. Dikten är helt
enkelt Byroniskt eller Nietzscheskt
storslagen. Man kan lugnt önska författaren:
välkommen åter!
Till mars—april-månadens vårbud kan
man gifvet räkna den omtryckta upplagan
(den tredje) af Pickwickklubben (Beijers
bokförlag), och man är förvånad att finna,
huru man aldrig växer ur denna galet
uppsluppna lustighets barnskor.
Till den mera krigiska litteraturen, som
är att hänföra under mars månads
auspicier, har man ock att hänföra
fredsroma-nen Ned med vapnen af Berta v. Suttner
— en mycket krigisk fredsroman (samma
förlag). Om den också icke renderar
författarinnan Nobels fredspris, så är den utan
tvifvel det litterära inlägg, som hos »den
fina publiken» i Preussen och Österrike
mäktigast bidragit att motverka den
»bepansrade näfvens» politik.
På samma förlag har också utgifvits en
liten angenämt utstyrd »nyaste sång- och
visbok» med den lofvande titeln Lefve
sängen, utgifven af Lorentz Lundgren.
En visbok betraktas ofta af den litterära
finsmakaren som en likgiltig litterär
produkt, men den är rena motsatsen. Man
behöfver blott kasta en blick på våra
fblk-bildningssträfvande broderland — Norge,
Danmark — för att se, hur mycket man
gör för att därstädes få visböckerna i höjd
med den poetiska alstringen. Man ser
nämligen här visboken som den profana
psalmboken, hvilket är riktigt: just i psalm
boksformatet, med blick för syftet att bli
folkläsning — billigt pris och populärt
innehåll — har den gamla välkända
visboken, Axel Ståhls »700 visor», gått ut i
upplaga på upplaga, de senaste omarbetade af
den grundlige och mångsynte
litteraturkännaren Birger Schöldström (Huldbergs
förlag). Att en konkurrent uppträder, är icke
att beklaga, tvärtom, men så bör också
det, som bjudes, kunna upptaga
konkurrensens stridshandske. Detta torde
knappast här vara fallet. Jag betviflar till och
med, att det spatiösare trycket och det
större formatet kan kallas en lycklig nyhet
Den publik, som använder visboken,
uthärdar gärna fintrycket och det tjockbukiga
formatet för att få en billig bok med
mycket text, som lätt bäres i fickan.
Naturligtvis är det mycket i den Ståhiska
risboken, som är gammalmodigt, men det är
fråga om, ifall det icke också är riktigt, att
en sådan bok bör verka äfven som historiskt
dokument, bibehålla far- och
morföräldia-traditionen, naturligtvis inom vissa gränser.
Den »nyaste visboken» syndar ej
egentligen i detta afseende, ty den är hufvudsak
ligen aftryck af den gamla välkända reper-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
