Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4, april 1903 - Litteraturkrönika. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
toaren — men den är hafsigt hopkommen.
Och särskildt är det underligt — när man
minns senare tiders tilldragelser i
förläggarevärlden — att finna en författare af*
tryckt med ej mindre än trettiosex (säger
36) visor på sidorna 250—400. Det är
också ungefar hvar tredje visa, som är hans,
på dessa sidor, och det är icke Beijers
förlag, som utgifvit Sehlstedt. Nej — >lefve
sången», men tills vidare ej, när Lorentz
Lundgren höjer sångarfanan!
Vi nalkas så småningom hundraårsdagen
af Runebergs födelse, den 5 januari nästa
år. Redan börja också biografiska
minnesteckningar visa oss, att tiden är i
annalkande. Första häftet af Beijerska
upplagan af hans skrifter är utkommet,
Est-landers högintressanta verk om hans
skaldskap föreligger redan i bokhandeln,
och ett arbete af Eliel Vest, Johan
Ludvig Runeberg (Alb. Bonnier) ger oss
skaldens bild på ett enkelt och fiärdlöst
sätt. Det är en samvetsgrann
axplockning på det fält, där Strömborg — hvars
ära som en stor diktares biograf jag
önskade att kunna föreviga — och andre
forskare föregått. Vi göra kanske väl att
i tid taga för oss, hvad som bjudes, innan
uppsjön af äretal i pressen och
annorstädes gjort oss trötta på namnet Runeberg.
Det är ju en vacker sed att fira de stora
andliga bragdernas män med minnesfester,
men det kan dock hända, att man blir
fullständigt blaserad af ett namn, som
trumpetas och kommenteras för mycket. När
jag läser namnet på vår frejdade
Asia-farare — så, förlåt mig, käre läsare — men
namnet Hedin börjar verka som
reklamskylten Salubrin, det vill säga något
äcklande. Men om man vill stifta bekantskap
med Runeberg, innan man hinner att tröttna
på hans namn, är bekantskapen värd att
göra och Vests bok en mycket god
förmedlare. T. ex. hans teckning af den sjuke
diktarens sista år erbjuder mycket nytt,
åtminstone för en svensk läsare. Man har
haft svårt att t. ex. af Nybloms och andras
idealiserande framställningar bilda sig en
riktig föreställning om, huru bräckt och
nedböjd den store diktaren var af sitt
slaganfall. För öfrigt finner man här
bekräftad den storartade roll af outtröttlig
sjuksköterska, som »den store mannens lilla
hustru*, som hon själf kallar sig, fyller vid
sin makes sjukläger, där hon ibland
anlitas med högtläsning >6 å 8 timmar
dagligen», något, som starkt angrep hennes syn
0. s. v. Det är något på en gång af »idyll
°ch epigram» i dessa bägge gamlas
lifs-saga, när den afslutas. Han ligger där
halft förlamad på sin bädd, hustrun sitter
bredvid, och timme efter timme läser hon.
När han så skall tala med henne, sker det
så tyst, att hon har mycket svårt att höra
— hon är mycket döf. Och ändå är
hennes martyrium intet martyrium — det är,
som jag sade, en idyll — hon är glad, att
hennes Runeberg, som förr slitits från
henne af diverse plikter, storhet och
världsberömdhet, nu åter blifvit hennes igen, som förr
i ungdomens glada dagar. Det är i
afton-rodnadens solglans för hennes blick något
af morgonsolens guldskimmer — detta är
idyllen. Men epigrammet, det ironiska i
detta människoöde, finns där också —
fåfäng ligheten i allt världsberöm, när
sjukdomen kommer med sin trollbindande och
förlamande besvärjelse.
GUSTAV FRKNSSEN.
Wahlström och Widstrands bokförlag har
utsändt den intressanta boken om Konstens
ursprungs hvars författare är finnen Yrjö
Him. Den har utgifvits på engelska först
och fått ampla vitsord i den engelska
pressen. En blick på arbetet skall öfvertyga
hvar och en, som äger sakkännedom, att
författaren ej nöjt sig med att skumma på
ytan, utan gett oss en fackkunnigs egna
reflexioner. Att det om en sådan bok som
denna i någon mån gäller den gamla
grundsatsen: »drick djupt eller smaka icke», må
vara sannt, men jag beundrar författarens
klara och distinkta framställning och
öfver-skådliga gruppering, som måste göra äfven
en läsare, som kommer till ämnet utan
förstudier, intresserad. Man äger här ett verk
öfver skönhetssinnets själshistoria, till
hvilket vi ej hittills kunnat uppvisa ett mot-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
