Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4, april 1903 - Litteraturkrönika. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stycke till på svenska. Och jag beklagar
verkligen den litteraturhistoriker, som med
försök att representera det moderna, rycker
på axlarna åt estetiken som filosoferande
i molnen. Vår ungdom skall nog se, att
fastän »de estetiska systemen», tydda af
Ljunggren, ej voro mer eller mindre än
stenar i stället för bröd, det finns granna
resultat af estetisk forskning vunna och
fruktbringande tankekorn, utsådda i vår
nyaste estetiska forskning. Att man icke
kommer till definitiva lösningar är ju sannt
nog, men hvar finnas sådana? Hvar och
en, lärd eller icke lärd, skall läsa kapitlen
om emotionerna, om smärtans vällust, om
de enklaste berättelserna, om den erotiska
konsten, om konsten och magin med ett
intensivt intresse.
Öfre Dalarna förr och nu heter ett
annat arbete på samma förlag (Wahlström
och Widstrand). Utgifvaren, kapten
Schen-ström, säger i företalet, att arbetets
utgif-vande »icke grundar sig på något
understöd af vare sig allmänt eller enskildt
anslag, utan på teckning mestadels af bönder
och arbetare i och från Dalarna». Boken,
tillägger utgifvaren, är alltså
hufvudsakli-gen framkallad af bygdekärleken i Dalom.
Huruvida dessa bygdemän alltid skola
känna sig tilltalade af den bok, de själfva
bekostat — i sin helhet nämligen — torde
vara tvifvelaktigt. Hvad som icke är
tvif-velaktigt är, att boken i sig är ett
glänsande inlägg i vår landskapsbeskrifning,
utmärkt af sakkunskap och
samvetsgrann-het hos medarbetarna. Och vidare — att
här finnas roande partier, skall alls icke
bestridas. Professor Retzius har i sin
uppsats om »dalfolkets härstamning och
utseende» visat, att han kan vara en vida
intressantare ciceron, när han tecknar en
folktyp än när han tecknade Nordenskiöld
för svenska akademien. I ett fall tillåter
jag mig att vära af motsatt åsikt mot
professorn. »Man kan icke säga, att, sedd
från en allmän synpunkt och vid jämförelse
med en del andra europeiska folk,
dalkarlen i regeln har sköna anletsdrag, lika litet
som detta i allmänhet gäller om det
svenska folket (s. 404)». För min del vågar jag
bestrida detta, ehuru jag finner Retzius’
an-siktstypet ypperligt valda. Som född dalkarl
och alltså intresserad af ämnet och äfven
af ansiktstypen, återfinner jag lätt här just
det karaktäristiska hos dalfolket, blott med
ett undantag — skönheten. Dalkullan är
vackrare än hon här framställes, och jag
tror, att svenskarna vid en skönhetstäflan
mellan olika nationer skulle hembära
kanske första priset. Den historiska
öfversik-ten, som utarbetats af komminister, teol.
kand. Ihrmark, är särdeles underhållande,
och ganska lyckad, om också litet försagd
ifråga om Amerikafeber och tidens nya
påfund, är den af folkskollärare Lars Lunell
utarbetade essayn om »folkkaraktären».
Där kommer till tals själfständigheten med
sitt gammaldags >du», användt till kung
eller kamrat. För min del saknar jag
likväl ett starkare betonande af något visst
patriarkaliskt, som just står i förbindelse
med detta förtroliga duskap och som gör
att främlingen aldrig så som här bar känslan
af att råka i en familjekrets bland idel
obekanta, en känsla, som jag hön uttryc
kas på det sätt af resande turister så, att
de rent af erfara en slags hemlängtan till
Dalom, när de åter kommit hem. Och
dalkarlens vandringslust, som ofta kan
tydas som otrohet mot hemlandet är också
parad med en djupt liggande hemkänsla,
hvarpå författaren som bevis anför det
gamla slagordet:
»I mor’n reser vi till Dalarna igen,
om Gud ger oss ’älsan.»
Fantasien är den gåfva, som är särskildt
utmärkande för dallynnet, och den estetiska
fallenheten är genomgående, äfven när den
kläder sig i barnsliga former som
prydnads- och grannlåtslust. Jag minns huru
prosten i Mora småleende beklagade sig
för mig öfver de rent af vidunderliga granna
namn, som mödrarna ovillkorligen ville gifva
sina barn i dopet, det fanns småttingar,
som voro lika väl utrustade med granna
namn som någon prinsessa i Almanach de
Gotha. 1 allmänhet hör denna folktyp med
sin sago- och äfventyrslust till de mest
intressanta landskapskaraktärerna i vårt land.
Det kan måhända låta underligt och som
ett skämt att rekommendera en liten
fora-hinduisk vedaskrift Kathaka Upaniskad
(Norstedt & söner) som en på en gång
underhållande och lärorik läsning. Likväl
torde hvar och en, som vill tänka något
öfver de djupaste frågorna finna, att den
gamle filosofen är en bekantskap att göra,
visst ej föråldrad, men snarare högst
modern i sin symbolism och mysticism. Den
af öfversättarinnan, Andrea Butenschön,
spirituellt hållna inledningen med sin i stora
drag hållna framställning af
orientaliskt-hinduisk uppfattning gör äfven häftet
läs-värdt. Hvilken underbar andlighetens
lifs-uppfattning, hvilken spiritualism, hvilken
vitalism i denna lära om själfvet1 A t man:
»åtman må man ära, den andlige, hvars
kropp andedräkten är, den ljusgestaltade,
hvars själf etern är, som efter godtycke
skapar åt sig själf gestalter, den
tankesnabbe, som är utrustad med all fasthet,
all doft och all must... likt ris eller ett
hirskorn är denne Purusha i jaget, gyllene
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
