Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4, april 1903 - Litteraturkrönika. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
olika mål fjättra en man. Af dessa två
går det honom väl, som håller sig till det
bättre, under det han, som väljer det
kärare, går miste om sitt mål.»
Det är Yarna, döden, som här
underkastas förhör om människolifvets gåta. Finns
det odödlighet ? Och döden svarar jakande.
Men öfvergången till en ny lifsform är
beroende på varelsens möjlighet att föra ett
rent lif, ej i katolsk-kristlig mening af
asketiskt klosterlif, men en slags andens
ere-mitism, ett oberoende af det världsligt
lockande klingklanget, en upphöjdhet öfver
passionens vildhet och yra. Ty människan
är körsvennen, som själf är herre i en vagn,
där hästarna äro lidelserna, som måste
tyglas.
Och naturligtvis får man då också höra
något om det själfbetraktelsens lif, det
drömmande, inåtvända, som är så
sam-manväfdt med hela österländingens trånad
och behof af stilla, hvilande extas: »Den
själfexisterande borrade kroppens
öppningar utåt, dnrför ser man utåt och ej inåt i
sig själf. En vis med bortvända ögon,
önskande odödlighet, såg själfvet invärtes.»
Så söker man oaflåtligt här alltings
yttersta grund, ofta »med bortkrånglande af de
enklaste föreställningar» och, säger
öfver-sättarinnan, vi kalla österländingama
sju-sofvare och förfallna folk, »men må vi ej
glömma, att det hvarifrån de förfallit, står.
i många stycken ännu ouppnådt af oss».
Ville man riktigt kraftigt byta andlig
ät-mosfär, kan man knappt tänka sig ett
radikalare ombyte af andligt luftstreck än
att genomläsa den bok af Alfred de
Musset, Valda berättelser, som nyss införlifvats
med vår litteratur i skriftserien Valda
arbeten af framstående författare (Hugo
Ge-bers förlag). Det finns ingen författare,
som på ett mera pregnant sätt än Musset
ger uttrycket för fransk esprit, elegans och
charme, med afsikt väljer jag tre franska
ord, egentligen borde jag tillägga ett fjärde
— espiéglerie. Franskheten är nog lika
starkt uttryckt hos Maupassant och kanske
hos Anatole de France, men ingen stil är
så kokett, så kvinligt charmant som
Mussets utan att därför mista sin värdighet —
han afgudades ju också af kvinnorna och
ungdomen, och moralisterna kallade honom
»ungdomens förförare*. Han är nog
kanske den, som i tonen närmast skulle anses
kunna motsvara en nittonhundratalets
Vol-taire, och vore jag påfven och trodde mig
böra utestänga »farliga böcker», skulle jag
från påfvesynpunkt kanske tro mig böra
sätta honom bland de främsta på listan af
förbjudna böcker, därför att skepticismen
bestämdt är den farligaste af alla kätterier,
och om Musset lär någonting, är det åsikts-
löshet. I denna halft koketta
bekymmers-löshet, finns det likväl en den allra äktaste
ungdomsstämning, så att man vid Mussets
hand kan känna sig införd i denna harliga
fantasivärld, som hör till lifvets vår- och
sommarår, och som man ännu som arbets
myra någon gång kan erfara, när man slår
sig lös — feriestämningen, då man icke är
ond på någon eller något i hela världen
utan är beredd att se allt med ett lyckligt
smålöje, bara vill njuta. Musset är ofta
söndersliten och har bittra stämningrar, men
öfver hans konst hvilar ett oefterhärmligt
tycke af barnets eller kanske snarast
kvinnans söndagslynne, poetens
kringflackar-lynne en vacker vårdag, quartier latins stu
dentförlustelser. Som novellist har han ju
icke skurit sina egentliga lagrar, och det är
i brist på bättre — jag menar
öfveisätt-ningar af hans verser — jag är glad öf
ver, att den svenska publiken får känna
litet af doften från denna franska blomma.
Det är en novell här, »de båda
älskarinnorna», som i sina detaljer om Valentins
barndomshistoria har drag af Mussets egen
biografi. Då solen om rnornarna lyste på
ett porträtt i en stor förgylld ram, kröp
gossen upp ur sängen och kunde hela
timmar stå lutad med pannan mot tafians ena
höm. »Det var under dessa
morgontimmar, han fick en så passionerad kärlek till
guldet och solen, hvilka ju för öfrigt äro
två förträffliga saker». En annan af
novellerna »Frédéric och Bemerette» är
uppslaget till Murgers berömda grisettskildring
och framför allt till Dumas’
»kameliadamen >. Den intressantaste är likväl
»historien om en hvit trast». Den är Mussets
hämd på George Sand efter deras
misslyckade kärleksförhållande, hans uppfattning
af denna skrifvande kvinna, som alltid satte
sig ned regelbundet som ett urverk och
fullgjorde diktarhandtverket så och så
många timmar dagligen. Den hvita manliga
trasten finner, att detta var én vanlig
»mer-lette», alls icke någon »hvit» trasthona af
samma art som han själf, den hvita trast
som var oförstådd, därför att han var hvit
Att Musset icke ägde rätt att hvarken
framställa sig som den enbart förfördelade i
detta förhållande eller att göra sig till
den poetiske sångarsvanen gent emot
henne, är min åsikt, men det hindrar icke, att
han gjort ett lidande till en sång — ein
Leid till en Lied — på ett briljant sätt.
Och värdet af hans noveller är i min tanke
och efter hvad jag här i början utvecklat,
just det poetiskt fagra feeriskimret.
Det porträtt, som här meddelas, är taget
ur Arvéde Barines Mussetbiografi efter en
teckning af Deveria.
Med stort nöje måste hvar och en, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
