Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:o 5, maj 1903
- Bromsen. Också en psykesaga af Artur Möller (Tersites)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tat sig rågot. Under ett par minuter
blef han stilla och hoppades somna.
*
Men med ens spratt han till och
for upp. Han hade på sista tiden
blifvit nervös. Den besynnerliga oron
i hans hufvud hade fortplantat sig ut
i alla delar af hans kropp.
På en gång förfärad och ursinnig,
jagade han i väg från detta fasans
ställe, från den akacia, i hvars skugga
han förut njutit en så ljuflig hvila.
Förföljd af surret i sitt hufvud, som
blef allt starkare och öfvermäktigare,
rusade han genom snår, som piskade
hans ansikte blodigt, till dess han
nådde fram till en bred flod.
Utan ett ögonblicks tvekan kastade
han sig handlöst i vattnet. Vågorna
slöto sig igen öfver honom och det
blef lugnt.
Han dök icke upp förrän vid andra
stranden.
När han drypande kröp i land,
hoppades han att den förskräcklige fiende,
som hade tagit sin bostad i hans skalle,
skulle vara dränkt.
Men oron hade snarare tilltagit. Det
lät icke längre som ett mumlande surr,
utan som en mängd röster, som talade
med hvarandra och disputerade. Han
fann sig omgifven af en mängd
besynnerliga, utstyrda gestalter, som
snattrade med hvarandra som papegojor.
Till sin förvåning märkte han att
han själf kunde tala som en papegoja,
och han begärde att få deras kläder
och smycken.
Då ledde de honom i procession
med sig in i staden.
*
Han tyckte sig vanmäktig föras
genom en rad af drömmar, som blefvo
allt mera vilda, tryckande och
invecklade. Hela hans föregående tillvaro
förekom honom som en kort
morgonstund mot det han nu upplefde. Han
såg ingen återgång, jagade endast allt
djupare och hopplösare in i denna
skumma, främmande labyrint, där han
snart icke mera kände igen sig själf.
Om allt hvad som förut förekommit
honom enklast och naturligast, det han
var van att göra i lycklig instinkt,
skulle nu bromsen i hans hufvud först
yttra sin mening. Om han var
hungrig och ville äta, befallde honom
bromsen att vänta till samma tid som
eljest om dagarna. Plågade honom
hettan, fick han icke utan vidare kasta
af sig kläderna och bada. Såg han
en skön kvinna, som han ville äga,
förbjöd honom bromsen att gå bort
och omfamna henne på gatan.
Den blef honom en förfärlig tyrann.
Men han skulle ha funnit sig däri,
om åen icke i sin ordning själf hade
tyranniserats af andra, ännu mäktigare
och vrångsintare. Och de uppfunno
tusentals inrättningar och förbud för
att plåga sig själfva och de andra.
Som en vampyr satt bromsen i hans
hjärna, aflade ifrån sig tusen andra
småbromsar, som i sin ordning parade
sig och fyllde hans hufvud med ett
oafbrutet, aldrig hvilande surr af
tankar. Som en vampyr sög den blodet
och musten af hans kropp för att
därmed nära sin otaliga afkomma.
Hans kropp hade varit rank och
lätt, med starka, glänsande lemmar.
Han hade kunnat springa i kapp med
en antilop och bära hem en lejonhona
på sina axlar. Han hade hoppat
öfver famnsbreda bergsskrefvor och
klättrat upp i ett terpentinträd med sin
älskarinna på armen, när de voro
förföljde af hennes fader och hennes
bröder, som hotande svängde sina armar
och utöste förbannelser.
Nu var hans bröst platt och han
andades tungt. Hans blodfattiga kropp
rörde sig stelt och med svårighet i
den fångdräkt, hvari mänskorna gingo
omkring.
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 12:59:15 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/varia/1903/0280.html
