Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 5, maj 1903 - Bromsen. Också en psykesaga af Artur Möller (Tersites)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
\
Bolis hade längesedan uppgifvit
hoppet att blifva fri, att komma ut ur
labyrinten, där alla sprungo omkring,
hojtande, att de funnit den rätta vägen
eller det rätta sättet att släppa in
himlens ljus i de skumma gångarna. Men
en dag, då han, trött att söka, dref
omkring på måfå, varseblef han till
sin förvåning en solstråle, som föll in
genom en aflägsen öppning.
Han följde ljuset och kom ut på en
öppen plats. Vårens solsken
strömmade ned öfver en matta af fint ljusgrönt
gräs, på hvilken reste sig, som
skimrande drömmar, några blommande,
nyss utslagna akacior.
Han lade sig ned i gräset, och lät
underliga, nästan utplånade
hågkomster bubbla fram från sitt väsens
bäf-vande botten. Morgonljusa sägner
runno ner öfver honom från
akaciornas hängande, daggiga grenar.
Men oron i hans inre lämnade
honom icke, och i den blå skimrande
luften öfver honom kretsade en svärm
kråkor med oafbrutet kraxande.
Han förstod, att dessa svarta kråkor
voro hans egna tankar.
Och han frågade sin orolige tyrann:
»Skall du aldrig lämna migl Skall
jag aldrig som förr kunna ligga i
gräset och utan tankar se de hvita skyarna
draga förbi öfver mitt hufvud?»
»Nej, nej, nej» kraxade kråkorna.
»Skall jag tänka i hvarje ögonblick?
Och äfven om jag icke har lust att
tänka — eller icke har något att tänka
på för tillfället — skall jag göra det
ändå?»
»Ja, ja, du skall alltid.»
Kallsvetten bröt fram på Bolis panna.
Han såg med afund på de lyckliga
träden, som sorglöst och harmoniskt
bredde ut i sina kvistar för solskenet,
på blommorna, som med öppnade
kronblad sögo in den ljumma, fridsamma
luften.
Och han borrade sin panna ned i
jorden och uppstämde en bönehymn.
»O, jord, låt mig växa in i dig,
låt mig blifva ett träd eller ett gräs!
»Låt din fasta saft, låt dina lugna
lifsens strömmar skjuta upp i mig och
göra mig frisk!
»Låt mig bli som akaciorna, som
breda sina grenar i solskenet utan
tankar, låt mig blomma och frodas rid
ditt bröst!
»Låt vindens friskhet jaga
drömmarna bort, låt min skälfvande ångest
smälta hän i din eviga ro!
»Solen skiner, akaciorna breda sina
blad i ro, sundhet går öfver i mig från
ditt väldiga bröst!
»O, jord, låt mig växa in i dig,
låt mig blifva ett träd eller ett gräs!
#
— Den unge Bolis hade rest sig
på armbågen och stirrade omkring sig
med en vild blick.
Bredvid honom i gräset satt den
skönnakna Vahai och kittlade honom
på öfverläppen med ett strå.
Ännu skälfvande efter den förfarliga
marridten kramade han hennes bruna
kropp intill sig och borrade sitt
huf-vud in i hennes ymniga, svallande hår.
Men med ens sprang han upp, och
gaf till ett skallande jubelrop. Hans
lycka öfver, att alltsamman endast varit
en ohygglig dröm, öf verväldi gade
honom. Han galopperade som en
öfver-modig ung häst kring fältet, han
kastade sig åter ned vid akacian och
rullade rundt i gräset af yrsel, jubel
och frigörelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
