Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 5, maj 1903 - Skaldens kärleksbref. Af Edgar Turner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ja, kanske du har rätt. Men — min
professor har ordet och skall säkert
icke vika för någon.
Professorn flyttade på glasögonen
och ropade ’Tio francs’. ’Tjugu’, sade
Marie, och jag lade märke till hennes
behagliga röst, allt under det jag gladde
mig åt att hafva gissat rätt. ’Trettio’,
sade en man till vänster om mig, —
’Trettio’ upprepade auktionsförrättaren.
— Ja, det blir nog strid, sade min
vän, men endast mellan professorn och
Carbara. Den tredje är en agent och
har nog nått sin gräns. Han tyckes
verkligen redan hafva dragit sig
tillbaka.
— ’Två hundra’, sade flickan. ’Två
hundra tio’, sade professorn. ’Två
hundra femtio’, sade flickan och en
lätt rodnad färgade hennes kinder.
’Tre hundra’, sade professorn och hans
mun fick ett hårdare uttryck.
I>en tredje hade tystnat Vid ena
ändan af bordet stod flickan och
blickade allvarligt på auktionsförrättaren
och på brefpacken framför honom;
vid den andra stod professora, som
betraktade flickan med allt utom blida
ögon. Inom mig hoppades jag, att
hon och icke han skulle få sista ordet.
— Fyra hundra.
— Fem hundra.
— Sex hundra.
Och nu var intresset väckt hos alla
de närvarande. Buden voro icke höga
— en tafla hade nyss blifvit såld för
flera tusen francs — men de föreföllo
höga för några få ark gulnadt papper.
De följde också hastigare på hvarandra
än i föregående fall: intet uppehåll af
tvekan eller beräkning. Spänningen
hos de omkringstående var helt naturlig.
— Ett tusen.
— Ett tusen fem hundra.
— Carbara vinner, sade min vän;
professorn går icke mycket högre. Så
förargad han ser uti
— Två tusen.
— Två tusen fem hundra, sade
flickan.
— Två tusen fem hundra, sade
auktionsförrättaren och afvaktade vidare
bud.
— Två tusen fem hundra,
upprepade han, i det han kastade en frågande
blick på professorn.
En skakning på hufvudet blef svaret
och man visste att striden var slut.
Med låtsad likgiltighet flyttade
professorn åter på glasögonen och böljade
bläddra i katalogen.
— Två tusen fem hundra, sade
auktionsförrättaren och därmed var köpet
afslutadt. Jetta Peterols bref tillhörde
Marie Carbara och Jetta Peterol hade
varit död i hundra år.
Ett af biträdena tog brefpacken för
att bära in den i ett sidorum, och
auktionsförrättaren började beskrifva nästa
nummer. Åter började flickan med
samma otålighet knäppa upp och igen
sin handske. Men plötsligen räckte
hon fram båda händerna, sägande:
— Ursäkta, men jag vill ha dem
nu. Skulle ni vilja vara så god och
lämna mig dem? Här är hela
beloppet i sedlar — två på ett tusen och
en på fem hundra. Det är väl
ingenting som hindrar?
— Nej, det är ingenting, som
hindrar, svarade auktionsförrättaren leende.
Det är icke så vanligt, men det är
ingenting som hindrar. Därpå sade
han till biträdet: — Tag sedlarna och
lämna mademoiselle brefven. Alla
känna vi och beundra mademoiselle
Carbara och göra henne gärna till viljes.
När den unga flickan tog brefpacken
och löste upp den, var det troligen
ingen i rummet, som icke hade sina
ögon fåstade på henne. De flesta voro,
liksom jag, roade af hennes ifver; några
sågo nästan litet försmädliga ut;
professorn rynkade harmset ögonbrynen.
Jag stod henne ganska nära, och kan
således bättre än de flesta berätta, hvad
hon under de närmast följande
minuterna sade och gjorde.
Det var kanske tjugu eller trettio
bref; det öfversta öppnade hon och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
