Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 5, maj 1903 - Stackars Maggi. Skiss af Gerda Wall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blick från de båda flickornas
ansikten.
»Jo, denna dam var redan för en
tjugu år sedan mycket omtalad genom
sin redan då anmärkningsvärda
excentricitet. Hon var "aktris vid en at
teatrarna i Stockholm och hyrde under
sommaren en villa härute, möblerad
ro ed en för den tiden ovanlig lyx.
Själf gick hon klädd, ibland i medel*
tidsdräkter och ibland i rococo, till
och med nere på båtbryggan, när hon
tog emot sina gäster, och alltid —
décolletée.»
Vid detta vågsamma ord omsveptes
de båda flickornas personer af hans
förväntningsfulla blickar, men Maggis
öppna ögon sågo lugnt frågande rakt
in i hans. Först förvånad, men om
ett ögonblick åter säker på sin sak,
fortsatte han förtröstansfullt att inhölja
hennes oberörda ansikte i sina ögons
simmande blåa ljus. Hon hade varit
idel öra och intresse, ty den tilltalade
henne, den där villan och dräkterna.
Hon såg underbart sköna syner och
hade hjärtklappning som på teatern,
när ridån går upp, men, när dessa
ögon midt emot icke släppte henne,
fann hon det med ens obehagligt.
Hennes blick vek högdragen åt sidan,
men mötte då i stället ingenjör Krooks.
Hon rodnade plötsligt och skämdes.
»Du glömmer visst bort slutet på
historien, Chrusander», påminde
ingenjöra med lätt spefull ton.
»Ja visst i» sade Chrusander menande
och vände sig åter med en liflig gest
till baronen.
»Hon var aktris och därtill icke någon
diva, utan endast en som konstnär helt
obetydlig, men hon var vacker, det
kan man ej förneka. Man påstod, att
själfva kungen — Alltnog, lysande
fäster aflöste hvarandra i hennes villa,
och man hörde långt ut på vägarna,
hur champagnekorkarna smällde.» Här
antog hans röst plötsligt ett sorgset
och beklagande allvar. »Hvarje sann
och dygdig kvinna måste verkligen gå
en omväg förbi hennes hus. Hon var
en skam för orten 1» slutade han
upprörd.
Nu kunde fru Beckmans många
hemligheter icke längre hålla sig passiva,
utan bröto med kraft fram öfver
hennes läppar.
»Ja, se högmod går före fall! Sen
till, att I hållen mina bud och vandren
mina vägar, säger Herran, och det ska
jag säga, att inte var det så värst
mycket bevändt med sidenklänningen,
det såg då jag, för både blekt och
trasig var den. Och kammarjungfrun 1
— Ja, henne vill jag då inte ge
mycket för. Lika gärna kunde man ge
Amanda en hattask i hand och låta
henne vandra efter sig som den
nip-pertippanl» slöt hon med en af sina
mest föraktfulla ljungeldsblickar.
»Men fru — fru Lind var det ju?
Blef hon då verkligen gift sedan?»
Baron von Silfverstolpe orkade göra
sig underrättad härom.
Och med nyväckt intresse stod
Chru-sanders föredragsgåfva genast till reds:
»Ja, verkligen kan man med skäl
fråga. Men det var en förryckt
stackare, ett excentriskt brushufvud, som
begick den dårskapen och miste hela
sin förmögenhet på hennes — liaisoner.
Nåväl, det gick som man kunde
förutse. Mycket af sina äktenskapliga
rättigheter hade han inte kvar, och en
dag lämnade han dem alldeles, sedan
han ruinerat sig på hennes nycker.
Barnet var det enda han hade kvar.
En liten flicka», — han skrattade
föraktfullt — »och henne tog han med sig för
att uppfostra till en ren jungfru. —
Stackars karll»
»Hvarför stackars! Det är dock i
de flesta dylika fall mannens eget fel.
Hvarför gifta sig med en sådan kvinna?
Hvarför icke ordna förhållandena på
annat sätt och hvarför icke hålla
stramare tyglar?»
Baronen log i själfmedveten höghet
och fortsatte med en svärmisk blick:
»Det bör likväl ej vara skönhet och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
