Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 5, maj 1903 - Stackars Maggi. Skiss af Gerda Wall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men doktor Asks ögon blixtrade till
under den bredskyggiga hatten. Han
tyckte flickan var bättre att se på än
dessa om sin sömn och sin
matsmältning uteslutande resonerande herrar.
Dessutom bestämdt inte lärd som
Elisabeth.
När Maggi satt och petade i sin
tallrik och åt bara köttet, därför att
hon icke tordes be om potatisen, räckte
han henne till allas förvåning fatet
med en liten skämtsam anmärkning.
Fru Carolina smålog och tänkte
förtjust, att det var minsann ingen fara
för den där notarien längre, och att
hennes gamle rike doktor var bra
mycket bättre än den sölhansen
härads-höfdingen.
Men Maggi rodnade igen. Och herr
Chrusander log åter, ty han, som sett
sig mätt på den så kallade lyckan och
pröfvat kärlekens och kvinnlighetens
falhet, gladdes dock uppriktigt, hvar gång
han såg något äkta kvinnligt och ljuft.
Men Maggi hade lätt för att rodna
och gjorde det, så ofta hon blef
tilltalad, och herr Chrusanders rörda
små-lenden blefvo allt mattare, ty han hade
också funnit, att den som lider af
weltschmerz kan icke le ofta eller
mycket.
På sitt vanliga omständliga sätt
frågade han:
»Fröken är troligen en smula
fati-guerad af den långa och betydligt
ansträngande resan, förmodar jag?»
Han smålog beskyddande, medan hans
ögon fingo något simmigt i sin
vänliga blick.
»Ja, stackars barn», föll fru
Beckman in, »men mamma skickade väl
med dig en kudde och en filt, så du
kunde sofva ordentligt?»
»Ja tack, jag är så ointressant, så
jag sofver, hur jag än har det»,
svarade Maggi med ett försök att skämta
ogeneradt. Hon kände sig fortfarande
blyg och var därför glad, när samtalet
vändes på ann f 1 11.
Det var >n, som på sitt
vanliga originella sätt gjorde det stora
hoppet i samtalsämnet. Hon höll just
på att persvadera ingenjör Krook, att
att han nödvändigt skulle taga litet
mera stek.
»Ser ingenjörn, denna biten. Men
tänkl» — Stekfatet drogs hastigt från
ingenjörn, och fru Beckmans ögon
borrade sig in i de andras. »Fru Lind,
gamla människan, har kommit tillbaka.
Och se, hade jag varit som hon, så
inte hade jag velat tillbaka till ett ställe,
där alla människor — men se,
sidenklänning hade hon och kammarjungfru,
gudbevars!»
Herrarna hade fått samma min
som nyss, när de åto kaviar. Doktorn
och Chrusander, som brukade komma
hem från sina promenader och
skrattande och lågmäldt pratande dröja
kvar vid grinden för att åäga sista
ordet, nickade: Väntal väntal
Men Elisabeth satt allvarsam och
strängt ogillande och såg rakt framför
sig, och ingenjör Krook lät sina
blickar glida från den ena till den andra,
medan hans ena mungipa drogs
betydligt upp mot hans ena öra. Till
sist såg han äfven på Maggi. Hon
satt och tittade stort på mostern i
oförställd väntan att få höra mer. Den
synen tyckte han om. Men såg han
på de andras ansikten igen, ville han
icke låta det intressanta kapitlet falla.
Vänd till Fru Beckman frågade han
med många frågetecken:
»Bara kammarjungfrun?»
Men fru Beckman teg nu envist med
läpparna hårdt hopknipna, som om
många, många hemligheter.
»Denna intressanta dam» — började
baronen grosshandlaren, och äfven i
hans ögon fanns en glimt af klarare
ljus.
Han hann icke afsluta sin mening,
förr än Chrusander tillmötesgående gaf
honom de hufvudsakligaste dragen i
hennes lefnadsteckning. Långsamt
vägde han på hvarje ord, och hans
ögon veko välbehagligt icke ett ögon-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
