Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 5, maj 1903 - »Arbetaren 416 Fogel.» En scen från en dödsbädd af Arvid Bunge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tr. ser g. Ja farväl, farbror, de biir
nog söckent att ligga. De ä visst tre
veckor sen nu, men fåbren har gått ner.
416. ■ Jaah.
Tr, serg. Om Herren ger oss några
fler nådedagar, måtte han ge oss nåd
att använda dem rätt.
Trängsergeanten går. Sjuk
vårdskorpralen anser sig också böra visa den
sjuke sin välvilja, när hans förman
varit till den grad nedlåtande och
vänlig.
Sjukv.-k. (humant):
Hur mår gubben?
416, (en smula ängsligt):
Ja mår bra korpral.
Sjukv.-k, Nu förlorar väl gubben
sin aflöning när han ligger här?
416. Jaah.
Sjukv.-k. Å förlorar väl sin plats
också.
416. Jaah.
Sjukv.-k, Har dom ingen pension
på fortifikationen då?
416, Nä, de kan hända me dom
som tjänat 40 å 50 år, å skadat sig
under arbetet, så dom ingenting kan
göra längre.
Sjukv.-k. Nå hur länge har gubben
tjänat då?
416. De ä bara 33 år.
Sjukv.-k. Har gubben några
anhöriga här då?
416. Nä dom ä i Amerikat.
Sjukv.k. Ä gumman död då?
416. Ja de ä tolf år sen.
Sjukv.-k. Kors, å han bar ingen
hemma hos sej?
416. Nä, de ä åtta år jag varit
alldeles ensam.
Sjukv.-k. Ja då kan man bli less
vid lifvet.
416, förskräckt med nekande tvekan
i rösten: Jaah vaarsch.
Sjukv.-k. Nå men den här lilla
pojken som kommer ibland.
416. De ä min dotterson, men han
ska resa dit i veckan me mi doter.
Sjukv.-k. förebrående: Men att dom
inte bett gubben följa me te Amerika.
416. Ja ä för gammal, å orkar
ingenting. De ä nog långt te Amerikat.
Sjukv.-k. reser sig och går: Ja nu
ska gubben krya te sej.
416 ser oroligt efter korpralen och
sjunker så ihop i sängen med en suck:
Ja ska krya på mej.
Dottersonen kommer instöflande,
tret-tonårig, mager och liten, blå långtröja,
sämskskinnsbyxor, tunga och klampande
skor. Går generad fram till sängen
och hälsar:
Goddag på er.
416. Goda du, ä du hemma —
hur mår mor?
Dottersonen. Ho mår bra.
416. Hva säjer mor då.
Dottersonen: Ho säjer ingenting.
416. Ä de middagsrast nu?
Dottersonen. Nä, de ä frukostrast.
Tystnad. Pojken tittar sig omkring
och fingrar nyfiket på kulan till ena
sängstolpen. Den gamle dricker litet
mjölk.
Dottersonen. Ajö me er.
416. Hva säjer ni?
Dottersonen. Ajö me er (går).
416. Ajö me dej.
Dörrarna slås häftigt upp och en
skara sjuk vårdskorpraler och
sjukvårds-soldater komma inrusande och ställa
upp sig i en halfcirkel vid ingången.
Sjukhusläkaren kommer raskt in,
följd af sjukhusväbeln och
trängsergeanten.
Han är en lång och smärt man
med smala åtsittande ridbyxor i blank-,
lädersstöflar, ryggen lutad som på en
kavalleriofficer, mössan på hufvudet
och en cigarr i munnen, i hand ett
ridspö. Hans båda taxar springa efter
honom, men han får se dem, stampar
i golfvet och ropar: »Ut Tristan, ut
Isoldel»
De trycka på golfvet, då han slår
till den ena med ridspöt, så den med
ett tjut snor ut genom dörrn, följd af
den andra.
Han fortsätter förargad sin rond,
men när han stannar framför 416:5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
