Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 5, maj 1903 - Litteraturkrönika. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förefaller mig ingenting mera oriktigt än att
inrangera en bok, därför att den är
författad af en kvinna med något klassnam af
kvinnolitteratur eller dylikt. Men saken
får sin förklaring, om också icke sin
ursäkt, af en viss motivemas upprepning,
som ofta förekommer i romaner, skrifna
af kvinnor. Och jag tror knappt, att Maria
Rieck-Miiller omsmält ämnena i denna bot
genom sin egen fantasi tillräckligt för att
ej läsaren skall påminnas om »kända
mönster*.
Om Elisabeth Kuylenstiemas bok
Gung-fly (Albert Bonniers förlag) kan man säga
något rakt motsatt. Visserligen kan man
också här erinras om, att ingenting är nytt
under solen. Men detta hindrar icke, att
den verkar som nytt vin på gamla flaskor.
1 något påminner ju hjältinnans öde om
Elsa Finnes, men om någon imitation kan
ej bli fråga, den senare var nervöst
söndersliten här är hjältinnan stark midt i
sin svaghet och trogen trots otroheten,
och denne doktor, som här spelar
förförarens roll, hur klart och individuellt
uppfattad och hur olik en vanlig förförare,
han har både sitt kärleksbegrepp och sitt
hedersbegrepp, mycket materiella båda två,
och så blir han både tyrann och — offer.
Och själfva lifsödets förlopp må ju också
innebära en vanlig lösning af en vanlig
knut: en ung, ideal kärlek, som i sin
skeppsbrutenhet finner sig stå inför tråkighetens
stilla ocean som gammal ungmö och så i
ett ögonblicks glömska tar emot hvad
lif-vet ger, men sedan drar sig tillbaka inför
konsekvenserna, ett fömuftsäktenskap, och
slutligen, när moderskapet kommer,
resignationen att gå under oket äfven som
konventionell maka blott för att få makas
rang, heder och värdighet inför världen,
icke så mycket för sin egen skull, men
som mor åt denna lilla varelse, som
kräf-ver sin lyckolott af lifvet af sin mor redan
innan hon födt honom. Allt detta må låta
som ett upprepande af kända motiv, men
det verkar icke så, ty lifvets tonskala må
förefalla liten och inskränkt — när den,
som behandlar instrumentet, är besjälad af
konstnärsglädjen, få de gamla, evigt kända
melodierna en frisk, oväntad ungdomlighet
med nya tonsammansättningar och
öfver-gångar. Boken är skrifven med verklig
nobel het, och det djärfva ämnet borde icke
ens afskräcka de pryda, som nog skulle
ha godt af det — »skada till sin själ»
toge de bestämdt icke.
Däremot är jag själf kanske litet »pryd»
i en annan mening vis å vis Bo Bergmans
dikter Marionetter. (Albert Bonniers
förlag). Boken är en ytterst vacker debut.
Det är nästan öfverflödigt att säga, att
den visar formtalang, det är nu för tiden
en egenskap, som hör till de mest vanliga.
Nej, den är också mättad af en stämning,
som oscillerar mellan sjuttonhundratalets
mildaste naturmålning, en viss blid leksaks
behandling af både* natur- och kvinnovärki
(se dikterna »pastoral» och »nymferna»)
och en mycket bilderstormande och hård
händt revolutionär behandling af vår tids
problem. Och därför är diktsamlingen
både vacker och modig. Min anmärkning
är den, att skönheten är något forntida
och modet något nymodigt och hånskrat
tande. Och i detta sista fall är jag kan
ske pryd. Ty författaren har rätt i nästan
allt, hvad han säger, då han låter
bakåt-sträfvama höra sanningen. Och
framför allt har han rätt i sin skildring af den
ungdom, i hvilken han själf känner sig
som led, där han klagar öfver, att fanta
sins käckhet icke motsvaras af handlingens
och viljans dådlust. (Vårfrost). Han har
rätt i att tillskrifva detta den rädsla, som
han ofta gisslar, som utmärkande för den
rådande tonen inom akademien, kyrkan,
skolan — ja publiciteten. (Den sofvande
staden, Gubben, Narrspelet). Han har rätt
i att ämbetsmannajakten med sin krökta
rygg också har sin motsvarighet i
publicistens clownskoj för att vinna publikens
behag. (Trollkarlen, Clowner). Ja, det
blir en känsla af förnedrande, förtryckande
ensamhet hos denne själfständige, som
lyfter upp sitt hufvud mot dödt formväsen
och maktsmicker och får slag i ansiktet.
Och denna känsla alstrar hat, bitterhet,
förakt och en negativitet, en kritisk
ofördragsamhet, som yttrar sig i hån, en
predikan af det oförväg na, trotsiga modet för
modets egen skull. Och alla dessa
känslor, som framför allt äro naturliga för allt,
hvad ungdom heter, därför att den har
hela otålighetens ofördragsamhet, de äro
egentligen det farligaste för en diktare,
som tinnes. Han får icke predika modet
för sin egen skull, så som några af våra
yngsta gjort det, modet är blott en lifsform,
och diktaren måste framför allt ha innehåll
och ett mål, och detta får icke vara att
negera eller att känna sig sviken på allt och
alla men att älska, och just det närvarande.
Han får icke bygga det blott på tabula
rasa af forntiden (Diogenes, Titanen), ej
heller blott på kärleken till framtiden och
drömmen (Adagio), han måste bygga det
på nuet, han måste söka upp vårfläktarna,
vårdoftema, sommarglädjen i just detta nu
och ej blott i det se hösten och fallande
blad eller ett stjämöga, som gladde honom
som barn. Se där en uppgift, som jag
tror, att icke blott Bo Bergman något
försummat, men våra senaste diktare i allmän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
