Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 5, maj 1903 - Litteraturkrönika. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skall han kunna fortfara att vara en af
eldsjälarna, en ogrumlad natur, en
enhets-varelse, eller skall han bli en likgiltig,
utplånad natur, om hvilken morbrodern säger
med tillämpning på sig själf, att han så
småningom blifvit en fras, i stället för ett
lefvande ord, utsprunget ur en själ.
Tänk att också det beskedliga,
imperialistiska, för makten krusande Tyskland skall
få en de sociala orättvisornas och
skenväsendets roman, en stormklocka, som ringer
med världsmannaton, med ironi, ty det är
detta, som träffar hj ärtest rangen hos vår
tids människor, ty hvad bry vi oss om den
direkta skildringen af brutala
sakförhållanden i Väfvama,, Hauptmanns pjäs, eller
mäster Timfe, den präktiga
socialistromanen af Kretzer. Det är alldeles för långt
borta från oss, vi rycka på axlama med
ett vemodigt: »Tja, meu så är lifvet nu en
gång». Detta är något helt annat, en
sprudlande bild af världslifvet med mycket af
dess underfulla förföriskhet och dess
förmåga att mala sönder de idealistiska
drömmarna till mjölstoft, som bakas in i den
stora kakan, tills det icke en gång kan
upptäckas, att det en gång stod på faltet
och växte i glad naturprakt. Kulturens
gåta får icke framställas som löst, den
måste vara ett. problem tills vidare: den
får icke framställas som blott vidunder som
Toistoi, det är tanke och själ hos denna
månghöfdade skapelse, men Molochsdraget
af slukande grymhet måste ses, sensmoralen
af världen och all dess härlighet måste
vara på en gång beundran och fasa, om
vi skola tro på den moderna diktaren, och
denna sens moral få vi här.
Blott för kontrastens skull nämner jag
Nathaly v. Eschtruths bok Hojluft. (Beijers
förlag). Det är som att komma i en annan
värld. Författarinnan har åtagit sig den
tomma sporten att förtälja hofintrigemas
kabaler och kärlekens barnsagor för en
häpnande ungdom. Att bestrida henne en
viss talangens virtuositet vore ett sätt att
hämnas på dessa skräpromaners stora
åtgång, som vore orättvist. Men i mitt tycke
står författarinnan under sin stora
före-gångerska Marlitt, och det är att hoppas,
att hennes efterföljerska måtte stå ännu
lägre, så att slutligen våra unga damer
«fter en tillräckligt lång ökenvandring med
detta manna som andlig reskost måtte säga
som israeliterna: vår själ vämjes vid denna
lösa maten.
Och nu till de svenska originalen, där
jag denna gång måst göra ett strängt
urval. Det är ett intressant ämne, som ytterst
sällan har behandlats, det som Sigge
Al-®én har upptagit i boken Folke Rhen, en
hok från ett sanatorium (Albert Bonniers
förlag). Detta ämnes stora intresse ligger
däri, att det icke blott är en enskild
sjuklings iakttagelser, men att det är
sjuklingarna, behandlade som grupp, hvilka här
framställas, allt ifrån den sangviniska
sjuklingen till den melankoliska, allt ifrån den
sentimentala till den jublande, som blott
vill flytta till en annan värld, och den
vre-jiga, som anklagar ödet och hatar männi*
skoma. Naturligtvis skall ämnets
mellan-koli göra det fara värdt, att boken blir
entonigt tråkig och att typerna återkomma
trots allt bemödande att variera, en fara,
hvilken icke ens Zola i »Lourdes» lyckats
undvika. Säkerligen borde också en sådan
roman ha många friska människor som
medspelare, doktorer, sjukskötare o. s. v.
Författarens stil är ofta ungdomlig, omoget
famlande och oviss, och han spelar på för
många strängar, men hans arbete har både
vackra och ömma partier, och öfver det
hela hvilar, trots ämnets dysterhet, en spröd
glans af ungdomlig fantasilyrik. Det skall
icke heller nekas, att författaren fått fram
något af sjukdomens och sjuklingens
karakteristiska drag. Vi läsa icke denna bok
utan att få en stark känsla af lifvets allvar
och dödens allmakt, när den leker som
katten med råttan, och framför allt är det
vackert att se lifvets outrotliga behof att
älska och glömma invid själfva grafvens
brädd. Det är sannt, att det icke är så
behagligt att stifta närmare bekantskap
med de underliga spöken, som kallas död
och sjukdom, som jämte sin makt att i sin
duell med lifvet både förtrycka och ägga
fantasien till lönlösa ansträngningar i det
blå, ha en säregen förmåga att tyrannisera
människans känsla af kraft och mod med
sin eviga hviskning: du är olik alla andra,
du som inte väntar på någon fortsättning
eller blomstring, du som bara väntar på
slutet. Men det ligger i den sjukes
lifs-kraft af ett: ändd, ändd något af ett
hop-ets och lifvets evangelium, och hvarför ej
ärda sina nerver mot ett i alla fall
oundvikligt möte med den privilegierade
attentatsmannen. De, som ej frukta litet
lifs-allvar och vilja igenkänna en sjuks
förnimmelser ho» sig eller andra, skola ej ångra
att läsa boken.
Mindre väl kan jag förstå en sådan
kärlekshistoria som den Maria Rieck-Miiller
berättar oss i sin bok Gunnar Gran och
andra berättelser (Hugo Gebers förlag).
Frun i huset och informatorn blifva
slutligen ett par, och kärleken uppväxer på
en grund, som dels befruktas af den äkta
mannens otrohet dels af deras barns
obotliga sjukdom. Det är ett ämne, som
nästan alltför ofta upprepas, att medlidandet
är kärlekens alstrande kraft. Principiellt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
