Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6, juni 1903 - Personer och händelser. Af O. H. D. - Carl Snoilsky. †
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var år 1861, då under
Carl Snoilsky märket »Sven Tröst» en ung
f skald för första gången
framträdde med en samling
»Smådikter», som skulle komma att bilda
inledningen till en skaldegärning, så
hänförande, så skär, så formfulländad och rik
i sin fantasi och sin skildring, att vårt land
sällan sett dess make.
»Jag bringar drufvor, jag bringar rosor,
jag skänker i af mitt unga vin;»
skref ett par år därefter den unge skalden,
strålande i ungdomlig fägring, med den
höga bördens och den oberoende
ställningens lycka leende mot sig, och de rosor
hän bragte voro så friska, så färgmättade
och doftande, och hans »unga vin» var af
den ädlaste drufvas must, gjuten i en
form, ciselerad af en äkta språkets
Ben-venuto. Och såsom han började, så
fortsatte den greflige sångaren, hos hvilken
ädelhet och skönhet i dikten som i lifvet
förmält sig till en nästan antik höghet. Ty
hvad som framför och öfver allt annat
karaktäriserade grefve Snoilskys
sångarkyn-ne, var just denna förbindelse af frihet och
måtta, som ensam förmår skapa det
lef-vande ideella, jämte aktningen för sig själf,
som fasthåller och stegrar hvad som en
gång vunnits — med ett ord, just hvad
antiken så högt prisade såsom »sophrosyne».
Men under skönhetens jämnmått, under
det diskreta fina uttrycket, som aldrig fick
slå öfver till brutal lidelsefullhet, klappade
likväl ett varmt deltagande och lidande
hjärta, och vemodet öfver lifvets och
drömmens olösliga motsatser verkade hos Snoil
sky långt djupare och innerligare än alla
våldsamma utgjutelser. Äfven för Snoilsky,
vid hvars vagga dock alla goda feer
tycktes ha inställt sig med sina gåfvor, hade
lifvet icke idel rosor att bjuda, och
mången halft undertryckt suck vittnar
nogsamt om, att äfven fcr honom »lärdomen
är ett och lifvet annat» och att äfven vid
gästabudet för lyckans barn
»ett hemligt tvifvel stod ej att hugsvala,
hur djärft än sades: det är väl beställdt.»
Ur denna känsla framgingo också de
dikter, i hvilka skalden berör den sociala
frågan. Att bidraga till dess lösning
formår han visserligen icke, men hans
varnande och manande ord kunna i alla fall
icke nog behjärtas, såsom då han i sin
dikt »Afrodite och sliparen» frågar:
»Hur blefven I så nära grannar,
I bilder två, jag fattar ej,
du underbara skönhetsdrottning,
du tunga, lutande plebej?»
snoilsky 1861.
och därpå fortsätter:
»1 luften ligger som en maning
af halfva tankar, brutna ord:
res upp dig, du af oket tyngde,
du står uppå din egen jord!
Hvar lössläppt kraft i elementen
sin frestelse till jätten for:
följ efterdömet! Alla brusa —
men ve vår värld, om han det gör.»
Och på den tviflande, halft förfärade
frågan:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
