Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6, juni 1903 - Personer och händelser. Af O. H. D. - Carl Snoilsky. † - Den förflutna riksdagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Skall skönheten, från folket söndrad,
gå upp i själfviskt njutningslif?
Skall han, som knäar där i stoftet,
en gång bli färdig med sin knif?»
följer den gripande maningen till
skönhets-gudinnan:
^»Sänk dig med kärlek till din broder
att mildra ödets hårda band,
att torka svetten ur hans panna
och vrida dolken ur hans hand.»
Samma tema har Snoilsky behandlat i
sin dikt: »Den tjänande brodern» och äfven
här manar han till välviljan och kärleken:
»Lär se i den tjänande anden
personen — en like en vän!
Tryck själfva den valkiga handen
ej blott en penning i den!
Se in i hans anlete klart!
Lär känna arbetarn, din broder —
men minns: hvad du gör, gör snart!»
Främmande för hvad som- rörde sig i
tidens sköte stod Snoilsky sålunda icke,
men de förnämsta strängarna på hans lyra
hade dock andra toner. Ingen hay t. ex.
såsom han förmått gifva skildringen af
hvad han sett och upplefvat en sådan
poetisk relieff och sådan stämningsfull
färgprakt. Såsom beskrifvande skald förlänar
han sitt ämne en åskådlighet, som står,
snart sagdt, ouppnådd. I de sonetter, som
utgåfvos 1871, visar han sig också kunna
med mästareskap behandla ironien, som
stundom till och med stegras till en viss bitterhet,
såsom i sonetten: »Noli me tangere». Sin
praktfullaste blomma dref emellertid
Snoil-skys diktning i »Fosterländska bilder»,
detta storartade galleri af täflor ur Sveriges
historia, både från dess storhet och dess
förnedring, så fria från all chauvinistisk
stortalighet, men så äkta
fosterlandsälskande, ömsom eldande och upplyftande, öms
om sorgbundna, tröstande och rörande, men
alltid så djupt kända, så ädelt återgifna,
så rikt skiftande, än ljudande i jublande
fanfarer, än åter utklingande i dystra
molltoner. I denna diktsamling gaf skalden
det bästa han ägde af snille, kraft, eld
och kärlek, och efter dem rördes hans lyra
blott sällan och undantagsvis. Från hans
senaste år föreligga hans ypperliga
öfver-sättningar af Goethes sånger och en
genomsedd och ökad upplaga af
öfversätt-ningen af Goethes ballader. I yngre åren
var Heine en af skaldens älsklingsförfattare,
och många efterbildningar och öfversätt
ningar af dennes sånger har grefve
Snoilsky till upphofsman. Men tiden, som
mejar såväl rosor som törnen, hade gått ifrån
den adlige sångaren: den
»gnagde grunden
på åldrad värld, från hvilken sången flytt.»
Andra toner slogos an af andra händer,
såsom Holger Drachmann riktigt nog
sjunger:
Ett klagelyd fra ett Spil, som vrider
sig ensamt frem under Sjæls-Foragt:
en bitter Salme, hvor Vrangen vender
på Teksten ud — i en Hopsa-Takt».
Folkets »dragharmonika» har af löst
tamburinen och för ädlingar, som »slå guldhar
por», finnes icke mer något rum.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
