Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6, juni 1903 - Personer och händelser. Af O. H. D. - Den förflutna riksdagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
l’KTKR DEN STURKS RYTTARSTATY I SIT PETERSBURG.
riksdagen, hvilken man vid dess början
trodde skulle aflöpa i lugn och ro och icke
gifva anledning till särdeles mycket arbete,
att lika fullt bli både långvarig och
arbets-sam. Man kan dock icke precis säga, att
resultatet af riksdagens verksamhet
motsvarat dess långvarighet; ja, man skulle
till och med utan synnerlig öfverdrift
kunna säga, att riksdagen hufvudsakligen
utmärkt sig i negativ riktning. Om man
också icke kan klandra, att det af regeringen
föreslagna tjugumillionerslånet åt
Grängesbergs trafikbolag till inköp af de
lappländska malmfälten icke vann riksdagens
bifall, enär det ingalunda, trots den
föreliggande utredningen, torde varit någon
lätt sak att se fullkomligt klart i det nät
af hvarandra korsande intressen, som denna
lånefråga berörde, så ha andra frågor
däremot afslagits på ett sätt, som vittnar om
en sällsam fördomsfullhet i
angelägenheter, hvilka visserligen icke ha mycket
med politik att göra och i hvilka en i
öfrigt konservativt anlagd,
tänkande människa
ganska väl kunnat gifva sin
gärd åt tidsandan, så
mycket hellre som denna
endast kräft hvad rätt och
billighet kunna begära.
En sådan fråga har t. ex.
förslaget om upphäfvande
af särskilda bestämmelser
för själfspillingars jordande
varit. Från den tid, då
staten och kyrkan med
djurisk råhet hämnade sig på
liket af den, som ljutit döden
för egen hand, då liket
icke fick begrafvas i vigd
jord, utan skulle
nedgräf-vas på galgbacken af rac
karen och hans drängar, har
kyrkan steg för steg måst
afstå från att släcka sin
hämndtörst på själfmördare.
Först måste hon medgifva.
att liket fick jordas inom
kyrkogårdsmur, men i en
särskild vrå. därefter kom,
att det skulle ärligen, men
i tysthet begrafvas. Under
tidernas lopp har det se
nare tillägget om begraf
ningen i tysthet emellertid
varit allt svårare att upp
rätthålla. Där den döde haft
en vidsträckt vänkrets, har
hans själfmord visst icke
hindrat denna att följa ho
nom till graf ven och hölja
hans stoft med blommor
och kransar. Återstod således den ärliga
begrafningen, som skedde utan att liktal
hölls öfver den döde och utan klockring
ning. Kyrkan hade sålunda icke
kunnat kvarhålla mycket af sitt barbari mot
den döde, men för släktingarna, som ju
dock äro alldeles oskyldiga till själfmor
det, måste det alltid vara särdeles pin
samt att se en nära anförvant, på detta
sätt brännmärkt, sänkas i jorden, och hu
maniteten syntes för den skull bjuda, att äf
ven denna sista inskränkning borttages.
Detta kunde också ske så mycket hällre som det
väl i allmänhet icke faller de efterlefvande
in att göra någon större affär af en person,
som måhända gått det mänskliga straffet
i förväg, hvaremot det åter i andra fall,
där förtviflan, sorg eller obotlig sjukdom
med ty förbundna plågor varit bevekelsc
grunden till själfmordet, den kristliga barm
härtigheten synes bjuda att icke lägga sten
på bördan och till de lidanden, som fört
den döde i grafven, därtill brännmärka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
