Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:o 6, juni 1903
- Den prerafaelitiska skönhetstypen. Några antydningar af Artur Möller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SIR S. BURNE-JONES: VENUS* STEGEL.
fönster och hugsvalar hans sorg öfver
Beatrices död. Hon är för honom
medlidandets symbol, och endast ett
djupt och stilla medlidande lyser ur
hennes ögon. Det är blott läpparna,
som ännu ha kärlekens yppiga
brännande färg.
*
Om den koloristiska glansen i
Rosettis dukar kunna ju reproduktioner
i svart och hvitt aldrig lämna någon
föreställning. Han ryggade icke
tillbaka för de mest glödande färger och
älskade att drapera sina figurer i
rosen-röda, gröna eller violetta dräkter. Öfver
håret sväfvar oftast ett lätt rödblondt
skimmer, ögonen skifta från
ogenom-trängligt grått till glänsande brunt, och
munnens blodröda prakt kontrasterar
mot hudens bländande hvithet.
Benämningen dekadent är
förnedrande £ör en natur med Rossettis starka
lidelse och färgrika frodiga fantasi. Det
är först med Rossettis lärjunge, den
andre store prerafaeliten, Burne-Jones,
som dekadencen tar ut sin rätt inom
riktningen. Men väl att märka: en
engelsk dekadence, aristokratisk och
beslöjad.
Edward Burne-Jones var redan ett
godt stycke inne på den akademiska
vägen, då en akvarell af Rossetti blef
den gnista som träffade de romantiska
brännämnena i hans själ. Han
fortsätter Rossettis lifsverk utan någon
abrupt öfvergång. Bume-Jones, första
taf-tor hade lika gärna kunnat varit målade
af the painter-poet själf — om de haft
samma lidelsefulla genialitet. Men efter
hand utpräglar sig hans ideal ur
mästarens — eller rättare, Rossettis typ
torkar samman till Burne-Jones, ty den
senare är den vida måttfullare, blekare,
mindre exotiska, mindre utpräglade.
Burne-Jones* kvinnor ha aldrig
badats af Campagnans solsken, intet
italienskt blod sjuder i deras ådror. Han
var på fädernet från Wales, och ett
celtiskt drag går igen i hans svärmeri
för medeltida romanser, trolldomssägner
och trubadurer. På passionens
flammande solnedgång följer drömmens och
allegoriens månskensnatt i den
engelska romantikens historia.
Vid sidan af Elisabeth Siddal äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 12:59:15 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/varia/1903/0348.html
