Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6, juni 1903 - Den prerafaelitiska skönhetstypen. Några antydningar af Artur Möller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SIR J. K. MILLAIS BART. P. R. A.I BRUDTÄRNAN.
dessa kvinnofigurer som gula rosor mot
mörkröda. Det är en blekare race
med tunnare blod och klenare
kroppsbyggnad, som drömmer på Burne-Jones’
taflor. »Deras lemmar äro som
förlamade, deras rörelser trötta», anmärker
den tyske konstkännaren Muther — han
som nyligen väckt uppseende i Europa
genom sin räfst med de apokryfiska
Böcklintaflorna — i sitt briljanta verk
öf-ver 1800-talets målarkonst. Läpparne
glöda ej längre under brinnande kyssar,
ett drag af saknad och svårmod har
lägrat sig i munvinklarna. Ögonen
blicka utan hopp ut i tillvarons bleka
myster, som förlorat sin lockelse, då
det ej längre förklaras af den stora
lidelsens lycka.
En förtrollning binder Bume-Jones
alla gestalter; draperade i sina skira
dräkter vänta de stillatigande på lösens-
ordet utan att hoppas
där-på. •
Det kanske mest påfallande
draget i deras anatomi är
gestalternas öfvernaturliga,
stiliserade långsträckthet; och denna
egendomlighet har sin särskilda
förklaring.
Burne-Jones väckte vid sitt
framträdande om möjligt ännu
större entusiasm och beundran
än Rossetti, och han fick lefva
tillräckligt länge for att äfven
allehanda officiella utmärkelser skulle
strömma öfver honom. Till den
mängd dekorativa uppdrag som
han utfört hör målningarna på
kyrkfönstren i Edinburgh,
Birmingham, Oxford, Salisbury och
på engelska kyrkan i Rom.
Med sin osvikliga stilkänsla
förstod han att anpassa sina
figurer efter den moderna engelska
gothikens former. Däraf det
arkitektoniska draget hos deras
draperier, som falla i parallella
veck; däraf deras proportioner,
afvägda efter vertikala
längdlinjer och ej efter de antika
kropparnas horisontala gyllene snitt.
Däraf också den största olikheten
mellan Rossettis och Bume-Jones’
kvinnotyper. Hos Rossetti svälla konturerna
af yppig skönhet och älskogskraft,
under dräkten förnimmer man »de tunga
hvita lemmarnas» magnifika och
smältande former. Det är en kvinna »faite
pour 1’mour» som fransmannen säger.
Vid sidan om dem verka den celtiske
konstnärens ungmör späda, matta och
stiliserade. Är det ej alltid ett
dekadencens tecken inom figurmålningen
som inom skulpturen, när gestalterna
förlora sin must och bli onaturligt
tunna? De verka ej längre genom sin
kropps fullhet, ej genom derf friska
glansen af sitt hull, utan genom en
raffinerad spenslighet, genom vemodet
och förfiningen i sin hållning.
Då Burne-Jones ej kan få Eros att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
