Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6, juni 1903 - Färjkarlen. Af Gabriele D’Annunzio. Från italienskan af Augusta Hagberg - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÄRJKARLEN.
Ap GABRIELE D’ANNUNZIO.
FRÅN ITALIENSKAN AF AUGUSTA HAGBERG.
l^lockan var tolf på middagen. I
en berså i trädgården satt donna
Laura Albånico och insöp frisk luft.
Fridfullt, med stängda luckor, låg
den hvita villan inbäddad i grönska.
Solen brände. Det var midten af juni
och doften af de blommande
citron-och apelsinträden blandade sig i den
ljumma luften med rosornas
vällukt. Rosor växte öfverallt i
trädgården. De blomtyngda buskarna längs
gångstigarna rörde sig för hvarje
vindfläkt och utströdde på marken
öfver-flödet af sitt doftande snö. Den
plaskande springbrunnen doldes af träd
och buskar. Då och då syntes
vattenpelarn es rörliga, glänsande toppar
öf-ver löfverket, försvunno för att åter
visa sig, under det att de lägre
vattenstrålarna bland blommor och gräs
fram-bragte ett egendomligt prasslande ljud,
som kunde komma den lyssnande att
tro, att det var boskap, som rörde sig
och betade bakom buskarna.
Donna Laura satt i bersån,
försjunken i tankar.
Hon var en gammal kvinna.
Hennes profil var fin och aristokratisk,
näsan lång och något böjd, pannan
en smula för hög, men munnen
regelbunden och vacker. Det hvita håret
omgaf hennes ansikte likt en gloria.
Hon måste hafva varit mycket vacker
och intagande som ung.
För tvenne dagar sedan hade hon
med sin man och några tjänare
kommit till denna ensliga plats. Hafvet
och den präktiga villan på en höjd af
Piemonte hade hon öfvergifvit för denna
öde, ointressanta landsbygd.
— Ack, låt oss fara till Peuti 1 hade
hon sagt till sin make.
Den sjuttioårige baronen hade först
blifvit helt förundrad öfver hustruns
egendomliga begäran.
— Hvarför just till Peuti? Hvad
skola vi där att göra?
— Jo, låt oss fara dit! För
ombytes skull, envisades donna Laura.
Och som alltid hade baronen gifvit
efter.
Det var nämligen så, att donna
Laura bar på en hemlighet.
Då hon var ung, hade hennes
tillvaro korsats af passionen. Vid
ader-ton års ålder hade hon gifvit efter för
föräldrarnas vilja och ingått äktenskap
med baron Albånico. Baronen, som
med tapperhet tjänade under Napoleon
I, var ständigt borta från hemmet.
Under hans frånvaro förälskade markis
di Fontanella sig i donna Liura, och
som han var vacker och eldig,
besegrade han slutligen alla den
älskades betänkligheter.
För de båda älskande följde nu en
tid af lycka. De lefde i glömska af
allt.
Men en dag gjorde donna Laura en
upptäckt, som kom henne att darra
af ångest. Hon gret och vred
händerna i förtviflan, hon visste ej hvad
hon skulle taga sig till. På markisens
inrådan begaf hon sig till Provence,
till en af dessa ensliga platser långt
inne i landet, där kvinnorna tala
trubadurernas språk.
Hon fick till bostad en landtgård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
