Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6, juni 1903 - Färjkarlen. Af Gabriele D’Annunzio. Från italienskan af Augusta Hagberg - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med en stor trädgård. Det var vår
och träden stodo i blom. Under en
tid af ångest och mörk melankoli hade
hon mellanstunder af en oändlig
ljuf-het. I timtal kunde hon omgi fven af
doftande blommor, sitta i skuggan af
ett träd, och drömma I Det var
oförgätliga dagar 1
Och då ögonblicket nalkades, kom
markisen. En natt framfödde hon en
son. Följande dag ville den hänryckta
ej släppa barnet ifrån sig. Hon
tröttnade ej på att betrakta den lille, att
på sin kind känna hans andedräkt.
Genom fönstret inströmmade solljuset,
och marken hade gulnat till skörd.
Dagen bar en prägel af helighet.
Men sedan fråntog man henne
barnet, dolde det, förde det, hon visste
ej hvart. Hon återsåg det aldrig.
Hon for hem och framlefde med sin
make alla andra kvinnors lif, utan att
någonting störde hennes lugn. Och
hon fick inga andra barn.
Men hågkomsten af sonen, den
dyrkan hon ägnade denna varelse, som
hon aldrig fick återse, fyllde hennes
själ. Hon hade ej tanke för
någonting annat. Hon återkallade i minnet
de minsta enskildheter under dessa
dagar, hon såg framför sig landskapet,
träden, hvilka stodo framför
byggnin-gen, berget, som skymde horisonten,
färgerna och mönstret på sängtäcket,
en fläck i taket, den lilla målade
brickan, på hvilka glasen stodo, allt såg
hon tydligt och i minsta detalj:
oupphörligen uppdöko föremål från det
förflutna, utan ordning och sammanhang
som i drömmen. Ibland blef hon
alldeles öfverväldigad häraf. Lefvande
och med skarpa konturer såg hon
personer, med hvilka hon kommit i
beröring därborta, deras anletsdrag,
blick och åtbörder. Hon tyckte sig
höra den lilles skrik, hon tyckte sig
vidröra de mjuka, rosenfärgade
händerna, dessa små händer, som kanske
voro det enda fullt utbildadt
mänskliga, miniatyrer af en mans, med nästan
märkliga ådror, medelst fina och
tecknade leder, genomskinliga och skära
naglar. Hvilka händer 1 En darming
genombäfvade henne vid tanken på
deras omedvetna smekning.
Under det hon lefde i denna inre
värld, hvilken allt mera intog sken af
verklighet, gingo åren, många år, och
slutligen var hon gammal.
Mångfaldiga gånger hade hon frågat markisen
om sonen. Hon skulle velat återse
honom, veta hur han hade det.
Men markisen som var rädd för
någon oförsiktighet å hennes sida,
nekade att besvara hennes frågor. Hon
fick ej råka honom. Hon kunde ej
lägga band på sig. Sonen skulle gissa
allt. Nej, nej, hon fick ej återse
honom.
Donna Laura förstod ej den
praktiske mannens argument. Hon kunde
ej fatta att hennes bara redan var
fullväxt, kanske nära ålderdomens gräns.
Omkring fyrtio år hade förflutit sedan
han föddes, men i tankarna såg hon
endast ett rosenrödt bara med ännu
slutna ögon. #
Emellertid blef markis di Fontanella
illa sjuk.
Då donna Laura fick veta att han
låg för döden, greps hon af oro. En
afton, då hon ej längre förmådde
betvinga denna sin oro, gick hon ut
ensam för att begifva sig till den
sjukes bostad. Dit drefs hon af en tanke,
som ej ville släppa henne, tanken på
sonen. Innan den gamle dog, måste
hon veta hans hemlighet.
Som om hon varit rädd för att
blifva sedd, smög hon sig längs
husraderna. Gatorna voro fulla af folk;
solnedgången kastade sitt skimmer
öf-ver byggnaderna och emellan dessa
framskymtade här och hvar trädgårdar
med blommande syrener. Svalorna
korsade den klarblå himlen. Grupper
af barn sprungo stojande utför gatan.
Donna Laura tycktes blifva oroad
af all denna liflighet. Hon
påskyndade stegen. Hennes ögon bländades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
