Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6, juni 1903 - Folktron inom växtvärlden. En studie i gamla mälen. Af Elfkarlen - Träd - Buskar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den skulle bäras på kroppen, så att
den ständigt var varm och man
be-höfde då endast lägga den på ett sår,
så upphörde blodflödet genast, ja,
somliga spånor voro så ovanligt kraftiga
att det var tillräckligt om den skadade
höll en dylik i handen.
Al (Alnus racana) med följande
provinsialismer: Alder (Norrland, Dalarne
och Västmanland), åldrä, äldrä
(Elfda-len), aldra (Västerbotten), alle (trakten
kring Lund och Malmö), äll, »Smålands
äle» (Gotland). På 1500- och
1600-talen skrefs aal och i ett bref från
Herman Pålsson till Henning Persson,
da-teradt Malung 1593 och rörande Gustaf
Vasas vistande i Lima, förekommer
uttrycket ald.
Om än inte alen varit för gudomlig
dyrkan har den dock mycket användts
vid trolldomskonster. De gamle hade
sina alestafvar, hvarpå funnos inristade
tecken och märken, öfvergjutna med
den röda saften af trädets tuggade bark.
Under de beryktade häxprocesserna i
Dalarne blef åtminstone en kvinna dömd
och bränd, enär hon innehade en dylik
staf, med hvilken hon påstod ha öfvat
mycken styggelse. Ännu på sina håll
måste bondens helgdagskäpp vara af
alträ och Rudbeck säger i Atlantica:
»När bonden går till kyrkan om
sommaren, hafver han icke en runstaf, så
hafver han en god rönnpåk éller
alkäpp.»
Till gröfre och starkare arbeten
lämpar sig alen mindre väl. Också säger
ordspråket:
Alestafvar och björkehånk
vara se året långt,
liksom ett öländskt talesätt lyder:
Ölands-thok och Smålands äle
hugg, och därom föga mäle.
Emellertid har träet stor användning,
när det är fråga om finare arbeten.
Buskar.
Hassel (Corylus avellana), som på
Gotland kallas hässäl och i Västman-
lands och Nerikes bergslag hasi. I
några fornnordiska sagor, såsom
Samson Fagres och Alfs, är benämningen
knotskog och i en handskrift från
medeltiden läses heslelake.
Hasselbusken och dess nötter
omtalar mycket i sagohäfden. »Hofmännen
drogo på jakt, men kvinnorna på
nötskog,» heter det flerstädes och
åtskilliga af våra äldsta landskapslagar
innehålla äfven särskilda stadgande till
hasselns fredande. Sålunda fick hvar
och en, enligt Skånelagen, vid
passerandet genom en hasselskog äta så
mycket nötter man ville, men medtogs
mera än som rymdes i handen var
man hemfallen till böter. Med
hasselkäppen utstakade eller, som det
kallades, hasslade våra hedniska förfäder
sina valplatser.
Denna buske har stått i stort rop
för undergörande egenskaper. Med en
kvist däraf trodde sig de gamle kunna
framleta fördolda skatter och med hjälp
af nöten förmådde man göra sig
osynlig. Till fram mot våra dagar har
bland allmogen forflefvat den tron att
hasseln förtog ormarae deras gift och
en lärd författare skrifver år 1684 att
»när man slår en orm med en
hassel-stake så blifver han liksom döfver,
hvaraf en part menar den stå emot
ormgift.» I folkvisorna mäles också
ofta om hasseln och dess underverk.
Margaretadagen är af gammalt
särdeles ominös för nötterna, hvilka
för-därfvas om ymnigt regn då faller.
Däraf kom uttrycket: »Greta väter i nöten.»
Dagen är äfven på runstafven utmärkt
med en nöt.
Fläder (Sambucus nigra), hvilken i
olika landsändar går under skilda namn,
såsom hyll i Skåne och Blekinge, hylle
i Halland, höll i Västergötland, hylläträ
och fulbom på Gotland. På Island
heter flädern holund. I handlingar
från 1600-talet påträffas formerna fläär
och hyllerträ.
Såsom ett svettdrifvande läkemedel
ha fläderns blad länge varit kända
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
