Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6, juni 1903 - Folktron inom växtvärlden. En studie i gamla mälen. Af Elfkarlen - Buskar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
men det är endast i Skåne och
Blekinge man haft några öfvematurliga
föreställningar om denna baske, så att
allmogen ogärna nedhögg den. I
flädern bodde nämligen en gudomlighet,
hyllefrun, i Danmark kallad hyllemor,
till hvilken offrades genom att utkasta
mjölk. Gudinnans namn var
ursprungligen Hildi och när man i Danmark
afplockade fläderblad skedde det under
följande tre gånger upprepade
besvärjelse: »O Hildi moder, låt mig taga
något af din hyll, så skall jag låta dig
taga något af mitt i stället.»
Vildhyllen (Sambucus ebulus), äfven
kallad sommarhy 11, mannaört,
mannablod och ättikbär, har haft sagan om
sig att’ icke växa någon annanstans i
hela världen än vid Kalmars slott, där
den uppsprungit ur stupade svenskars
och danskars blod. Växten är också
ganska sällsynt och Linné hade endast
sett den i utlandet. På 1850-talet fanns
vildhyll, utom vid Kalmar, veterligt
blott vid Vestervik.
Tibast (Daphne mezercum), i
Kopparberget kallad tivelbast, i Säma
di-velbast, i Lima tisbast, i Orsa taisbast,
i Hälsingland tistbast, i Roslagen
kivit-bast, i Jämtland tivebark, å Frösön
tived, i Elfdalen taisbär, i Värmland
tjurbast, i Skåne Sörbypeppar samt på
strödda orter tivedbast, tysvedbast,
källarhåls, hvilket sistnämnda namn jämte
tivedh äfven möter i skrifter från
1600-talet.
Kärt barn har många namn, heter
det och tibastbusken var förr mycket
aktad i Sverige, dels som ett kraftigt
läkemedel för åtskilliga
kreaturssjukdo-mar, dels och kanske mest såsom ett
utmärkt skydd mot troll och allt otyg.
En varg kunde dödas med 6 bär af
den växten och om man bar tibast på
sig gick man säker för ormbett.
En jämtländsk saga berättar att
älf-kungen en gång förälskade sig i en
flicka, hvilken besvarade hans kärlek i
den tro att han var människa. Men
hennes mor hade sina misstankar och
bad dottern fråga friaren om han visste
något råd mot en af älffolkets oxar,
som illa misshandlat hennes ko.
Flickan gjorde så och fick till svar att
man skulle binda tivebark och vendel*
rot vid djuret, så finge det vara i fred.
Men modern tog och fastband dessa
örter på dottern i stället och när
älf-kungen nästa gång kom hade han ej
makt att röra henne. Vredgad
utropade han då:
Tvi mig, som lärde dig bot
med tivebak och vendelrot!
hvarefier han försvann för alltid.
Mistel (Viscum album), hvilket namn
endast i Västergötland undergår
förändring och kallas vispel eller vespelten,
hvarjämte här och där förekommer
benämningen fågellim af bärens sega
vätska, som nyttjas vid fågelfångst.
Redan i asaläran spelade misteln en
stor roll, ty det var med den som
Hö-der på Lokes anstiftan dödade Balder
och växten har sedan dess stått i en
viss vördnad hos folket. Misteln
förekommer mycket kring Mälaren och på
dess öar och träffas på vissa löfträd,
såsom ek, ask och lind, någon gång
på björk och vildapel och stammen
kan stundom bli tre tum tjock.
Den förste, som i Sverige skref om
misteln, var Olof Rudbeck. Han säger
på ett ställe i Atlantica: »Mistelns
natur är sådan att där alla andra ting i
världen föda sina foster sig lika så
föder här eken igenom invärtes
förrättande ett litet träd, som hvarken till
stjälk, blad och frukt är det likt och
det så mycket mera när vintern påstår,
då alla andre träd sina blad, blommor
och frukt hafva mist och ingen saft
till sig taga. Af denna orsak är hon
kommen i stort rop, så att mycket
trolleri sker igenom henne, särdeles
fordom.»
Och ända fram mot vår tid har
ek-misteln af allmogen hållits för att vara
kraftigt verkande och den förvarades
därför ofta i bondgårdarne, då den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
