Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6, juni 1903 - Två mirakler. Af W. L. Alden - En själfplågare. Skiss af Tess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och öron. Miraklet hade skett såsom
svar på Zorzis bön om ett tecken, och
att samma mirakel bevärdigats Catina,
ledde obestridligt till den öfvertygelsen,
att det var försynens vilja att Zorzi
och Catina skulle blifva ett par. Don
Biagio följde Zorzi till Catinas hem
och bad för honom hos fadern. Hur
sträng denne än var cch hur litet han
än tyckte om Zorzi, var han framför
allt en from man och tänkte icke ett
ögonblick på att lämna Madonnans
vilja opåaktad. Följaktligen lofvade
han Zorzi Catina till hustru och äfven
att hon i hemgift skulle få 1,000 lire.
Därpå gick Zorzi hem, väl insvept i
sin kappa, och sedan han medelst tvål
och vatten befriat sig från pudret,
tillbringade han aftonen med sina
kamrater, men han drack måttligt och
uppträdde på det allvarliga sätt, som
tillkommer den, som varit föremål för
ett mirakel.
Zorzi och Catina gifte sig så fort
det hunnit lysa för dem, och sedan
Zorzi fått sin egen gondol och blifvit
anställd som privat-gondolier åt en rik
amerikanare, blef han ett mönster af
nykterhet och flit. Han anförtrodde
aldrig hvarken sin hustru eller någon
annan den verkliga beskaffenheten af
det mirakel, som skett i kyrkan Santa
Maria del Giglio och återlämnade
aldrig asken med det lysande pudret till
dess ägare. Det är ju möjligt att
ännu ett mirakel kan komma väl till
pass, tänkte han, och om man har i
sin ägo medel att åstadkomma ett
sådant, voro det höjden af dårskap att
göra sig af därmed. Zorzi hade asken
gömd under bottenplankoma i
gondolen och måhända kommer miraklet
med det lysande ansiktet att upprepas
någon gång till gagn för Zorzi själf
eller någon medlem af hans hastigt
tillväxande familj.
EN SJÄLFPLÅGARE.
Skiss af TESS.
Jag såg en brunbehandskad hand i
en gest, hvars sirliga båge ville
omfatta staden från Riddarholmskyrkans
tora till Bredablicks röda, undersätsiga
koloss, det var som en högtidlig
välsignelse, ämnad i gesten, och när jag
hörde den talandes tonfall, måste jag
tränga mig närmare bakelsegummans
lappade tält och kämpa med skrattet
för att ej väcka uppmärksamhet utan
vidare kunna iakttaga. Det var ett
tämligen ungt, elegant par, som arm i arm
stod framme vid bjälkräcket på Ersta
trappafsats. Damen riktade ett par
hängifna ögon på honom medan han
talade — högt, som man talar på en
scen. Det var lika välgörande att
betrakta hennes graciösa, ungdomliga
ställning, där hon stödde sin smärta gestalt
mot hans arm, som att höra hans
löjliga, andaktsfulla stämma. Och orden
sen. Men motsatsen, att man med
glädje såg på henne, och måste draga
ner mungiporna åt hans tal, skar i,
och kom mig för en gångs skull att
tro på ett titania- och åsnemanspar.
Rädd att blifva ertappad som lyssnare
af de två, studerade jag den väderbitna
gummans mindre aptitliga lager och
hörde:
— Du Darling! När vi härifrån se
ut öfver staden, en dag som denna,
det är den allra härligaste tafla — det
är någonting — någonting alldeles
djäf-ligt. Förlåt att jag svor. Det är, när
solen skiner på röda tak, blixtrar i
tusentals småböljor, på tornsflöjlar och i
fönsterglasen på andra sidan, när den
kommer höstträden att blöda i prakt
och den hvita ångbåtsröken att lysa
som andeslöjor, det är i hela vyen
någonting af rasande begär, af galet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
