Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6, juni 1903 - En själfplågare. Skiss af Tess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lustig karneval. Men himlens blåa
blek-nar mot horisonten och ger det hela
en timbre af vemod, af dödsaning och
bitterheten skälfver i luften, som vi
andas. Det är höstens sista glupande
åtrå, ett långt andedrag af rasande
skönhetslängtan, luften kan ej nära lif
vet längre, det hela blir en
resignerande suck. Och låter man sig gripas
af höststämningen, blir man alldeles —
djäflig. Nu svor jag igen. Men här
nedanför ligger staden badande i glans,
se alla skeppen, hvars rasslande
vinschar lossa rykande kol och utlandets
mångfaldiga produkter. Du Darling,
här stå vi . två högst på berget och se
ned öfver all världens härlighet — den
frestar oss knappast; för oss två, som
äro halft döds skrämd a af alltings
tomhet, är allt detta en skön syn och
ingenting annat. Vi söka och famla efcer
vår fattiga, vår fattiga och förskrämda
lycka«
De gingo efter hans långa tirad.
Jag kände igen ord här och där i
konglomeratet. Han uttalade »timbre»
felaktigt och rösten darrade, när han sade
»vår fattiga lycka»; han tycktes älska
det uttrycket. Men när han gick, såg
jag på hans sidoblick åt mig, att han
talat lika mycket till mig som till föl*
jeslagerskan. Jag undrade öfver den
sorglustige gynnaren och lät skrattet
slippa löst. Men jag erfar ej samma
njutning af utsikten längre, det var som
klibbade hans ord vid den. Gumman
i bakelseståndet sade besviket:
— Varmt i dag fröken, behagas ett
glas saft.
Jag gick nedför trapporna och där
nere stod paret arm i arm stirrande in
i tunneln, hvarifrån röken med en
kväf-vande svafvellukt strömmade ut efter
tåget, som nyss gått in. De talade
pra Infema, när jag gick förbi, och
innan jag glömt dem, såg jag för mig
hennes bleka, vackra ansikte och hans
robusta, grofskuma drag, där
godmodigheten bort vara hemma, den tjocka
underläppen under den röda musta-
schen och de flacka ögonen, med hvilka
han plirade för att verka melankolisk.
Det var en kväll på Hamburger börs.
Vid vårt hörnbord gick skrattet och
småpratet om alla original, hvilka då
och då skymta fram ur det brokiga
lifvet och komma en att nyfiket häjda
stegen. Någon sade — sådana
undantagsmänniskor äro flera än man tror.
Och folk med fixa ideer äro legio.
Jag känner en gammal förmögen
prästänka vid Strandvägen, som hvarje dag
läser femton svenska, norska och
danska tidningar, det vill säga, hon läser
endast mordreferat och telegram om
dråp. Alla sådana klipper hon ut och
förvarar, hon kan endast tala om
förbrytelser och den hederliga gamla
varelsen badar hvar dag sin fantasi i
blod. I stället för att gå på teatern
eller kafferep går hon på
ransaknings-läktaren. Jag har aldrig sett gumman så
förklarad som i Nordlundsskräckens tid.
— Jo, sådana finnas. Har ni hört
talas om redaktörens nya piga då? Hon
som måste flytta från hvarje ställe efter
en månads tjänst, därför att hon
ovillkorligen skulle omvända herrskapet och
alla besökande från kristendomen. Hon
var som resande ateistmissiQnärska.
— Nej, unge man, det sista var för
otroligt. Den har du konstruerat till
motsats mot fru Renés gudliga pigor.
Huru som helst, därmed teg den
förre talaren och samtalet gled öfver.
Men om en stund infördes i det
glammande laget en främmande man,
hvilken presenterades som Jonsson — Hugo
Jonsson — handelsresande.
Efter ett ögonblicks bläddrande i
minnet igenkände jag i honom
mannen från Ersta trappor.
— Ja, gudnås, sade han sorgset och
sjönk ned på den enda lediga stolen
bredvid mig.
— Ni är tydligen östgöte, min herre,
och antingen missnöjd med ert namn
eller ert yrke, sade jag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
