Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6, juni 1903 - En själfplågare. Skiss af Tess - Efter applåderna. Af H. v. M.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
säga: Förtjäna pengart människa, roa
Er, hjälp andra och var en förnuftig
och verksam man. Och därför att jag
var drucken och In vino veritas.
Med ytterrocken halfknäppt och med
föttema famlande efter galoschema vred
han i tamburen hufvudet åt sidan och
frågade halft ängsligt.
— Jag kan väl hoppas på er
diskretion, min fröken
— Naturligtvis, svarade jag. God
natt.
Jag hörde under hemvägen, af dem
som roat sig med att föra honom till
vårt sällskap, att handelsresanden alls
ej var galen, att han förtjänade grofva
pengar och i affärerna var som alla
andra. Men så fort han blef ledig
från dem, kom tungsinnet öfver honom,
hans tal vimlade åter af citat och
illustrerades af gester från den sista
teaterpjäsen. Ty romaner och
teaterpjäser voro hans lif, och som den pes-
simistiska riktningen och tragedierna
var det som mest åverkade honom, tog
han dem allvarsamt, gräfde fram sorger
öfver och hade hypnotiserat sig själf
till verkliga martyrkval. Ibland kunde
man se honom likt en öfverspänd
tju-guåring vandra längs kajerna och i
natten spana ned i det svarta vattnet.
Och jag mindes taflan jag sett i nagon
illustrerad Londontidning. Ett färgrikt,
lysande marknadståg, som under gyckel
och spel drog vägen fram i
palmskuggan, medan bredvid stod en ynklig
uppenbarelse midt i solhettan, en
gammal fakir, som stack trästickor genom
huden och hade en väldig slipsten på
hufvudet. Fakirens ögon liknade en
skamsen, slagen hunds, som tigger om
barmhärtighet. Ty fakiren höll på att
tappa sina föresatser, när han såg
dan-sarskaran efter den heliga fembenta
tjuren.
EFTER APPLÅDERNA.
T^ingstsolen gassade het öfver stadens
^ torg och kajer. Alla människor
skyndade ut på landet. Vid middagstiden,
dä promenaderna eljes bruka vara
öf-verfulla, syntes endast enstaka
spankulerande. På strömmen svängde de
två sista ångbåtarne med musik ombord
utåt redden och försvunno. Så blef allt
dött och stilla. Jag gick in under en
tältduk, beställde något kylande och
satte mig att vänta. . .
Efter en stund kommo de.
Repetitionen var slut. Varma och
trötta kommo de ut ur teatern och
spridde sig två eller tre tillsammans.
Jag var idel öga. Där var den, och
där var denl De voro icke svåra att
igenkänna efter sina porträtter. Dessa
markerade och originella ansikten
passade förträffligt åt konstens nomader,
som skådespelame äro än i dag, alla
fasta teatrar till trots. Och jag gladde
mig. Från min undangömda plats
ägnade jag dem en tyst hälsning och
gick så hem för att afbida den stora
veckans begynnelse.
Nu har både den gått och en till,
och tiden kan anses vara inne att
af-göra, om ens förväntningar motsvarats
eller icke. Jag tror, att de motsvarats.
Frågar man den nöjeslystna delen af
allmänheten, blir nog svaret ett
obe-tingadt ja, och vänder man sig till
dem, som i teatern se rent af ett af
sina existensvillkor och begär deras
omdöme fritt och hänsynslöst såsom det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
