Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6, juni 1903 - En själfplågare. Skiss af Tess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tycker de äro nakna. De suga mitt
lifs ström ur mig och min själ flyter
ur mina ögon. Hela mitt lif är som
en lång trånad och längtan.
— Herre Gud, utbrast jag, nu
tacksam för att sällskapet var nog högljudt
och upptaget för att lämna min
bik-tare åt mig. Jag såg, hur han med
ögonen slukade en variténegress,
hvilken tvärs öfver salen vred sin arma
kropp inför en halfgammal roué och
en väggspegel.
— Ni förstår mig, sade därpå herr
Jonsson och hans ögon letade genom
tobaksröken efter mina, på det jag
måtte få skåda allt djupsinnet och all
hypermodern romantik i dem. Jag
härdade dock ut.
— Ja, det är sannt, sade jag, jag
såg Er en gång i sällskap med en
vacker, ung dam beundra utsikten från
Ersta trappor. Ert tal lät ej heller då
gladt.
— O nej. Jag är aldrig glad.
Lifs-glädjen är icke för mig.
— Jag tycker mig ha märkt det.
— Jag har gjort för mycket ondt,
ser ni. Henne till exempel, som var
min älskarinna — han tummade ordet
älskarinna, innan han uttalade det —
henne har jag gjort otröstlig, när jag
öfvergaf henne. Jag visste ej att en
människa kunde lida så för min skull,
ty jag sätter min ringa person i ett
beroende förhållande till andra och ej
tvärt om. Men allt det lidande jag
åsamkat henne, det går igen, det går
igen och nu är det jag som lider
alldeles djäfligt. Ni hi förlåta mig att
jag svor, men jag kan ej lägga bänd
på mig.
Och han drack ånyo ett hälft
whiskyglas och såg på kolsyrebubblorna och
tänkte med många veck i pannan en
god stund. Plötsligt sade han häftigt
till mig, som begagnat tillfället att
deltaga i de andras dispyt om dårhusens
otillräcklighet.
— Vet nif hvarför jag öfvergaf henne?
Har ni läst Martin Birck? Ja, det är
en alldeles djäfligt styf bok. Ser ni,
i den finns en passus: Jag vill ej att
jag skall se på min — älskade som
på en pauvre hortense. Det ville jag
ej heller. Det var därföre jag
öfvergaf henne och det är därför jag lider.
Icke endast därför, utan därför att mina
drömmar aldrig bli verklighet, därför
att jag aldrig kan följa de visa
lefnads-regler jag söker tillämpa och därför att
jag har de allra gräsligaste
religions-tvifvel. Därför att jag hos andra och
i böcker finner tankar, som jag ej kan
tänka, stämningar, hvilka jag ej kan
tillägna mig.
Han sade en hel del mera, som jag
ej hörde, ty den tyska’musikkåren satte
in hela sin kroppskraft i den sista
Kaisermarschen, att örhinnorna ej kunde
tjänstgöra, och han fortsatte efteråt sin
långa harang utan att diärka, att jag
ifrigt talade med någon tvärs öfver
bordet. Hastigt frågade jag honom,
när jag varsnade att han slutat —
— Hur gå affärerna, herr Jonsson.
Är marknaden flau eller uppåt?
— Å, galant, svarade han efter en •
stunds betänkande, sista resan klådde
jag bland annat en
manufakturhandlande i Luleå på åtskilliga tusenlappar
och slutsålde ett uråldrigt korderojlager
med 25 procents egen avance. —
Men sedan teg han länge.
Omkastningen gjorde honom nykter med ens,
hans mimik var icke konstlad längre,
kroppen sjönk ihop och pekfingret
trummade nervöst på andra handens
manschett. Jag anade hur intensivt han
plågade sig i medvetandet af sin egen
dumhet och nu först kände jag någon
ömkan med honom.
Strax före uppbrottet frågade jag
emellertid:
— Hvarför har ni anförtrott mig
allt det där?
— Därför att jag led alldeles —
och därför att jag trodde ni skulle
hafva ömkan med mig och gifva mig
ett lösensord, hvilket jag kunde
begrunda, eller att; ni helt enkelt skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
