Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6, juni 1903 - Efter applåderna. Af H. v. M.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EFTER APPLÅDERNA
Hr Egil Eide sprudlade af oro och
nervös energi och trängde sig in i
publikens medvetande med en Sigurds
brutala beslutsamhet, ty som Eysteins
betsige broder var det han debuterade.
I »De unges förbund» sökte han
förklara det skeptiska i sitt lynne och
kasta ett komiskt ljus öfver den figur
han framställde, kanske dock med
mindre framgång. 1 »Paul Lange»,
där han spelade Krafts roll, visade han
sig med enkla medels hjälp som
värdig bärare af rollnamnet. Hans Arne
Kraft glödde af fanatisk parti-idealitet,
öfver Arnes väsen, sådant det
tecknades genom Eides spel, låg något af
jakthundens lystnad efter blod. Han
verkade så, att man kände honom själf
och alla hans meningsfränder såsom
kopplet och Lange själf såsom det
ädla villebrådet, hvilket vädjar till vårt
deltagande och vår sympati. Inför
Arne Kraft som segrare på arenan
höja vi tummarna och skänka Lange
lifvet. Och det är väl också den
lösningen, som räddar hela stycket från
att bli ett slag i luften. Det är, att
en stridsmans dåliga strid till trots,
känslor finnas, som begära hans
fredande. Vi tilldöma Lange
reträttposten i London mycket därför, att vi
icke unna de andra att ha besegrat
honom.
Hr Eides styrka är tydligen
intelligens och energi jämte de yttre
fördelar, som bestå i én angenämt
verkande gestalt och intressanta
ansiktsdrag.
Hvad fru Ragna Wettergren är och
icke är ha säkert hennes hemlands
alla teaterpennor längesedan
konstaterat. Här vill jag blott betona hvad
hon är. Hennes Hedda Gabler ställde
i perspektiv lifsäcklet och ledan med
sådan våldsamhet och sanning, att man
när hon sade sina repliker, icke
märkte annat än att hon uppfann
dem själf i samma stund. En sådan
förmåga att tala ur sin själ och dölja
att det är efter ritual hon talar, har
endast den stora konstnärinnan, tydet
förutsätter diktarens konst att värmas
och göra ett förelagdt lifsöde till sitt.
Det förutsätter, att hon har en
fantasiens förflyttande kraft, en nästan
abnorm känslighet för stämning,
hvar-förutan det i längden blir omöjligt
att nyskapa och lefvandegöra. Samma
stora egenskaper som utmärkte fru
Wettergrens »Hedda Gabler» återfunno
vi hos hennes »Lydia» i »Laboremus»
men där parade med ännu en,
nämligen en förmåga att teckna genom det
plastiska och att genom sin smidighet
göra luften till ett fluidum, i hvilket
hon rör sig liksom vore det hennes
rätta element — vattnet 1 Därigenom
tolkar hon undinens väsende. Och
fastän fru Dybwad spelade
motsvarig-hetstypen Maria i »Paa Storhove» med
en strålande kolorit och friskhet och
glänste bland annat just genom sin
sjöjungfrugång, måste man dock medge,
att någon riktig hafsfru bl ef hon icke.
Den salta hafssmak, som exempelvis
en Böcklinsk stormtafla brukar
framkalla, den stämning af underligt, genom
sin obegriplighet förskräckande
naturväsen, som Björnson här åsyftat, fick
man nog starkast genom fru
Wettergrens spel.
Men det går en ofta så vid att
jämföra två människor, hvilka båda äga
den konstnärliga gnistan, att man knappt
tillagt den ena af dem någon förtjänst
framför den andra, förrän ens ord
med nödvändighet ropa fram i ens
minne ting, som fresta en att omkasta
rollerna och låta segerpalmen gå öfver.
Sällan har man på teaterns väg så som
under dessa veckor känt, hurusom den
mänskliga individualiteten triumferar
lika mycket genom sin inneboende
kraft att icke vackla och glida bort
från sig själf som genom sin
samverkan med andra individualiteter, en
samverkan som består i aflämnande af
något af det egna och mottagande af
något af det som hör andra till.
Och under dessa teaternätter, då man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
