Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7, juli 1903 - Vindkastet. Af Henning von Melsted
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Aspe stod raklång i båten och tittade
framåt ut öfver hafvet, medan han
öfverlade, om han skulle låta det gå
lös nu. Huru länge han stod så,
var icke godt att säga. Sjön hade väl
forsat hvit under båten en tio tolf
gånger, då han plötsligt på styrbords
sida ser en svart by komma farande
öfver vågorna med förtviflacU fart. En
vild glädje fyller honom. Nu skulle
- han få rätt. Nu skulle de få se att
han haft rätt i alla fall. Nu skulle de
inte skratta åt honom längre 1 . . Han
hann nätt och jämt ropa åt Arvid
att släcka på storseglet och hålla sig
beredd, förrän byn var öfver dém. Själf
hade han ryckt loss fockskotet så att
focken piskade som en flagga och stod
rakt ut, medan båten lade till svårt
och vattnet lyfte en bred tunga in
öfver lärelingen.
»För tusan!» skrek han. »Släck då på
skotet!» I nästa ögonblick stod man
rakt upp i vind. Båda seglen flaxade i
raseri. Aspes mössa slogs i sjön af
bommen, och själf satte han sig
häftigt ner genom den ändrade lutningen
af båten. Men så fick han stöd af
fockskotet, som han drog åt, så att
seglet fylldes för vändningen, och några
sekunder därefter låg man på
styr-. bords bog med kurs hemåt. Vinden
hade gått på syd några streck.
Farten blef strykande. Faran var öfver.
Vattnet, som kommit in, klickade upp
och ned genom tofthålen.
Herman såg bort på Verna och
Arvid. De sutto tätt intill hvarandra.
»Hvarför släckte du inte», frågade
han kort och doft.
»Bah!» svarade Arvid.
»Det är inget svar!»
»Svar nog, tänker jag!»
Herman hade rest sig.
»Du kan ju inte segla då! ... När
du svarar så . . . Bäst jag tar din
plats!»
»Såå?|
»Ja, för jag yill inte riskera min
hustrus lif . . . nej!»
Aspe tog ett steg i riktning mot
aktern. Hans hår, som var långt invid
benan, blåste upp i vinden, och hans
mustascher ryckte af sinnesrörelse. Han
såg mycket komisk ut, och han kände
det.
»Om Verna vill, att jag afstår min
plats. . .» började Ihlmann. Men Aspe
af bröt honom.
»Min hustru har ingenting att
bestämma i det här».
»Herman!» sade Verna.
»Nå?»
»Om du inte låter vara, så gippar
jag med seglet.»
Grosshandlare Aspe stannade i steget.
»Verkligen! Du vill alltså, att vi
gå rundt!»
»Ja! ... Hellre det!»
Vernas svar var kort och bestämdt,
medan hon höll om rorkulten och
flyttade sig ner från lofvart så att hon
i ett ögonblick skulle kunna lägga
rodret dikt och vrida båten i
vindriktningen.
De båda makames ögon möttes.
Mannen förblef några sekunder stående.
Han såg, hur de i nästa nu, om
hon satte sin hotelse i verket, skulle
kantra genom den felaktiga manövera
vid hvilken storbommen skulle slå
öfver och fångas af vågorna och tvinga
båten i den häftiga farten att
blixtsnabbt svänga ett halft hvarf och bita
i sjön. Hvad skulle han då göra?
Han skulle säkert haka sig fast i
skrof-vet och söka rädda sig på kölen. Han
hade ingen lust att dö. . . Han hade
intressanta affärer å bane . .. Dessutom
var han ung, och en kvinna betyder
dock icke så mycket för en man som
man tror. Han hade älskat sin hustru
och varit henne trogen utan tvifvel.
Men han hade icke bedt henne stjälpa
båten .. . Och skulle hon låta rädda sig,
så var det säkerligen af Ihlmann och
icke af honom. För resten såg det
mest ut som om de icke alls vore
angelägna om att rädda sig. Och han
förstod dem! . . Ihlmann hade ju inga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
