Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7, juli 1903 - Vindkastet. Af Henning von Melsted
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
affärer, som hölle honom kvar, och
Verna, ja, han kände henne! När
hon fått något i sitt hufvud, var hon
envis som synden. . . Det var mycket
möjligt, att hon skulle dränka sig af
pur ordhållighet. . .
Han satte sig ned.
Det var mycket möjligt! . . Inför
slutet kunde det i alla fall inte bli
fråga om hans rättigheter framför den
andres. Och väl i sjön var vägen ur
lifvet kort. Det var bara att slå ar*
marne om hvarandra och pressa mun
mot mun och sluta ögonen, så gjorde
hafvet resten.
Han hade också haft sin tid, då
han varit i stånd till att dö på det
sättet. Han mindes deras första
sommar. Då hade han varit i stånd till
att dö på det sättet. Nu skulle det
bara vara öfverspändt, om han gjorde
någon ansats att uppträda romaneskt.
Han hade mycket arbete kvar än.
Mycket att uträtta i sitt lif och bringa
till fullbordan. Han hyste nästan
medlidande med alla som icke hade
något allvarligt att uträtta i. lifvet.
Hans hustru hade ju intet arbete . . .
Det var i grund och botten synd om
henne. Det var han som var den
lycklige, han, den bedragne äkta mannen.
Och han borde väl snarast unna dem
det han för resten inte kunde hindra.
Dessa två stackars människor, som
kände sig i stånd att taga lifvet af sig,
borde han unna det bästa han kunde. ..
»Säg mig bara», sade han, var det
med flit ni inte släckte nyss?»
Arvid och Vema bytte en blick, så
att det var tydligt, att svaret skulle
vara för dem båda.
»Ja, kanske det!» sade Arvid.
Under den halftimme som följde,
innan de nådde bryggan, talades intet.
Vema gick strax upp i villan.
De båda männen ordnade tyst med
båten. När allt var klart, trossarna
utförda och kapellet anbragt och de
stodo på bryggan bredvid hvarandra,
mötte de ej hvarandras ögon, utan sågo
en lång stund öfver hafvet, som
vältrade utanför kobbarne med otaliga,
hvita vågor. Till slut sade Ihlmann.
»Begär du att jag talar?»
De vände sig på samma gäng mot
hvarandra. Och de sågo tysta, på
hvarandra.
»Nej!» svarade Aspe. Hans ton
lät trött.
Så gingo de från bryggan sida vid
sida upp mot villan, begge mycket
allvarliga. Men jungfrurna, som stått i
köksfönstren och sett dem komma,
kunde icke erinra sig sedan då de
tillfrågades, att de sett dem se på
något vis uppretade ut, endast mycket
allvarliga! —
Tidigt påföljande morgon for
grosshandlare Aspe in till staden med ång
båten. Ihlmann skulle stanna ...
Affärer kräfde grosshandlarens
ovillkorliga närvaro i Stockholm, och för
kaptenen på båten, som blifvit familjär
med honom under dessa tre somrar på
Vilsebo, förklarade han, att han icke
tyckte riktigt om att lämna sin fru *
ensam så långt ute på landet. Därför
hade han öfvertalat sin vän att stanna
och ta hand om henne så länge och
hålla henne sällskap, och kaptenen
delade grosshandlarens åsikt om det
kloka i detta.
Han förstod det så väl, sade han.
Men det hindrade ju icke, att det
blef mycket prat om Aspes den
sommaren längs hela traden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
