Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7, juli 1903 - Minnen från Hellerup. Af Karl Neuman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och 16-århundradet. Inredningen
svarar mot det yttre; men man känner
sig genast hemmastadd i de
gammalmodiga hemtrefliga rummen. Det mest
anmärkningsvärda af dessa är salen till
vänster om förstugan, h vars tre af
markiser skyddade fönster synas å bilden.
Här var det tomtarne uppenbarade sig
för den unga damen.
Genom att göra fröken Ulrika
Ehren-pohl — hon dog 1802 — till hjältinna
i äfventyret har nog folksägnen förflyttat
tomtarnes och nissarnes tidehvarf allt
for nära värt. Säkerligen har såväl
hon i sin baradom som många af
hennes förfäder med rörelse lyssnat till
den lilla nätta sägnen. Men därmed
må nu vara hur som helst.
Det var alltså en gång en fröken å
Hellerup, som var lika god som
vacker. Kn natt vaknade hon vid att
någon drog i täcket, och hon såg då till
sin stora förskräckelse invid sängen en
tomtegubbe, klädd i den kända grå
dräkten och med den röda hättan på
hufvudet. I handen höll han en liten
lykta.
»Blif inte rädd, nådig fröken,» sade
han, »jag vill inte göra er något ondt,
utan blott be er om en tjänst, som I,
så god mot alla, ej skall neka mig.
Sedan länge har jag och de mina bott
under köket, där vattentunnan står.
Den är nu gammal och söndrig. Den
läcker, och pigorna spilla vatten
däromkring, så att vi ej där kunna ligga
torrt, utan plågas af takdropp och fukt.
Var därför god att låta flytta tunnan
till en annan plats i köket.»
Fröken lofvade att villfara tomtens
begäran, och denne aflägsnade sig
under många tacksägelser.
Följande morgon lät fröken också
flytta tunnan, och förtäljer traditionen,
att om den någon gång, äfven utan
att läcka, ställts öfver tomtens bostad,
har det blifvit »uhäll» med göromålen
i köket och ofrid i huset ända tills
hon återfått den plats, fröken en gång
gifvit henne. Som man emellertid i
allmänhet vårdat om tomtarnes trefnad,
ha dessa till gengäld hållit sin
skyddande hand öfver Hellerup.
Detta första besök efterföljdes snart
af flera. Tomten hade nu fattat
förtroende till den unga damen och snart
nog infann han sig samt bjöd henne
på barndop. Fröken mottog
bjudningen. Hon skyndade att iföra sig sin
morgonklädning, som låg å en stol
bredvid sängen, knöt sitt
hushållsför-kläde kring lifvet samt var så redo
att följa tomten.
Denne förde henne till köket och
ned genom en öppen trappa samt
genom flera gångar, tills de slutligen stodo
i en liten sal. Här förrättades dopet
efter vederbörlig ritual, och den goda
fröken uppfyllde sitt åliggande såsom
gudmoder till den allra näpnaste lilla
guddotter, hvarefter hon återlämnade
barnet till modern. Denna bad henne
hålla upp förklädet och lade något
däri. Fastän det såg ut att vara
hyf-velspån, visade sig fröken tacksam och
belåten. Sedan återfördes hon på
samma vägar till salen i nedra våningen.
Här tog tomten afsked af henne.
»Vi råkas nog åter,» sade han, »men
kom då ihåg, att hvad I än fån se,
så skratta aldrig åt mig eller de mina,
ty då återse vi hvarandra ej mera.»
Fröken lofvade att lägga hans ord
på minnet, och så skildes de.
När tomten gått kastade fröken
hyf-velspånen i den stora salskakelugnen
och gick så åter till hvila. På
morgonen skulle pigan göra upp eld i
densamma, och då fann hon bland askan
smycken af finaste dvärgsmide, inlagda
med svart emalj. Det var tomtarnes
gåfva. Dessa smycken ha tänge gått
i arf inom släkten, men slutligen ha
de försvunnit på ett lika egendomligt
sätt som de tillkommit.
Kakelugnen, i hvilken pigan fann
smyckena, finnes ännu och utgör
naturligtvis Hellerups största sevärdhet.
Vår unga, vackra, goda fröken,
hvilken för öfrigt var ett mycket godt parti,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
