Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7, juli 1903 - Minnen från Hellerup. Af Karl Neuman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skulle icke så länge få vara ungmö.
Snart nog stod hon, smyckad med
tomtarnes gåfva, brud i samma sal,
där hon haft det anmärkningsvärda
besöket. Man lade märke till, att hon
hela kvällen var i högsta grad
tankspridd samt oaflåtligen hade sina
blickar riktade mot kakelugnen i salshörnet.
Där voro hennes små bekanta samlade
till en likartad högtidlighet, och
bruden var hennes guddotter.
Allt tillgick där som inne i salen,
men då en af de små uppassarne, som
kringburo förfriskningar, stupade öfver
ett litet enris, glömde fröken tomtens
råd och brast i skratt. Genast försvann
synen, och sedan dess ha tomtarne icke
låtit se sig på Hellerup.
Ja, så lyder sagan om den goda
fröken och tomtarae. Pietetsfullt vårdar
man dessa minnen och med dem
samhörande saker, och då sägnens små,
vänliga tomtegestalter för alltid flytt,
vaktas Hellerup nu i stället af en mängd
små tomtedockor, hvilka pryda rummen
och först och främst salskakelugnen.
Äfven andra sägner äro förbundna
med samma gård. Det är ju lätt
förklarligt om folket omkring skulle känna
sig oroade af vapenskrammel och andra
krigiska ljud, när trakten varit
skådeplats för många sammandrabbningar
både stora och små. Men det lönar
knappt mödan att sysselsätta sig med
dessa fantasifoster. I stället skola vi
förtälja om en annan liten företeelse,
som skulle tyda på, att Hellerup ännu i
våra dagar har sina hemlighetsfulla väsen.
Det berättas nämligen, att så snart
något dödsfall stundar under Hellerups
tak komma en tid förut tre hvita
duf-vor flygande öfver gården och slå
slutligen ned på taket. Nästan vid hvarje
dödsfall har man kunnat iakttaga dessa
dödens sändebud. Nuvarande
ägarinnan, enkefru Sophie Muhl, berättade
vid ett tillfälle för oss, att äfven hon
iakttagit dem. Hon var då ung och
nygift. En dag varsnades till
tjänar-ues stora förskräckelse tre hvita dufvor
flyga öfver gården och slå ned på
taket, och när strax därpå en ung
tjänsteflicka dog, beslöt fru Muhl att göra
slut på denna obehagliga tradition.
Hon skaffade nämligen en mängd
dufvor till gården, och sedan har man
naturligtvis icke varit i tillfälle afgöra,
om de tre dödsdufvoma förebådat de
många dödsfall, som sedan dess
inträffat under Hellerups tak.
Innan vi lämna det gamla
sagohem-met, borde vi kanske passa på tillfälle
att tillbringa en julafton där. Den
firades å denna gård på ett alldeles
sär-skildt sätt. Under morgonen och
förmiddagen lades sista hand vid de
ound-vlkiigaste arbetena. Djuren i
ladugårdar, stall, höns- och svinhus tillsågos,
och åt fäglarne uppsattes sädesnekar
å taken. Under dessa bestyr har
middagsstunden ingått, och Hellerup
väntar sina gäster.
De komma från pig- och
drängkammare, från statarebostäder och
torpar-stugor, putsade och fina, iförda sina
bästa kläder, och mot stora trappan
styra de sina steg.
I matsalen står bordet dulcadt, och
där saknas hvarken »långkål» eller
dop-paregrytan. Vid bordet passa
värdinnan och hennes anhöriga upp. De ha
för i dag ifört sig en tjänares skepelse.
Efter middagen, under det salen
iord-ningställes, göres en gemensam utfärd,
dock icke utom gårdens område, och
härunder glömmas icke de fattiga och
sjuka. Man för jul i by, såsom det
heter, och att man icke är tomhändt,
därför har värdinnan sörjt.
♦
Det gamla tomtehemmet har i öfver
två århundraden tillhört släkten Muhl,
men efter nuvarande ägarinnans,
enke-fru Sophie Muhl, född Rosenblad,
blif-vande bortgång kommer det att gå
utom släkten. Man får väl emellertid
hoppas, att hvem än, som blifver dess
ägare, han vårdar om det gamla stället
och dess minnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
