Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 8, augusti 1903 - Personer och händelser. Af O. H. D. - Konklaver och påfveval
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KISTAN 1NNES1.UTES PROVISORISKT I
s:t peterskyrkan.
nes satirer: »Hvad tager påfven
sig för?» frågade de, och svaret
blef: »Han sofver; men tyst, tyst!
eljest vaknar han — och gråter.»
Länge skulle Pius VIII
emellertid icke på detta sätt tjäna
till spott och spe, ty redan efter
20 månader slöt han sin jordiska
bana. Den 30 november afled
»len bräcklige påfven med det
milda lidande ansiktet, och
folkmassan satte till hans grafskrift:
»Nacque-PianseMorh. Han
hade emellertid knappt slutit sina
ögon förrän de romerska
revolutionärerna började röra på sig,
och midt under upptäckten af en
sammansvärjning, hvilken
upptäckt medförde många
häktningar, bland andra af den
elfva-äriga Jerome Bonaparte,
sammanträdde konklaven den 14 dec.
1830 i Quirinalen. Den unge
Gioacchino Pecci ansåg vid detta
tillfälle, att striden skulle stå
mellan de båda papabili, kardinalerna
Facca och di Gregorio, och att
Pacca hade de största utsikterna.
Han misstog sig emellertid, ty
efter många intriger och
underhandlingar föll valet på kardinal
Cappellari, som antog namnet
Gregorius XVI och den 2
februari uppsteg på den påfliga stolen.
Pecci anförtrodde sm broder, att
den nye kamaldulenser-kardinalen
med det stränga ansiktet icke
kunde glädja sig åt folkets
ynnest, och däri fick han också rätt. Han
hade knappt blifvit krönt förrän en del
af mellersta Italien stod i lågor, och
endast genom Österrikes intervention kunde
påfvens välde upprätthållas. Skuggsidorna
under Gregorius XVI:s regemente voro
emellertid så stora, att själfva furst
Mct-temich ansåg sig böra gifva påfven en
varning och mana honom till reformer.
Under hela hans regering aflöste sålunda
sammansvärjningar och upprorsrörelser
hvarandra, och kyrkostatens fängelser voro
fyllda af politiska förbrytare. Det hjälpte
icke, att påfven med ett visst nöje 1846
hörde, att romarne 18 gånger framkallat
dansösen Cerrito; han anmärkte därtill:
»Så länge mina romare klappa händerna
åt en dansös, tänka de icke på att göra
revolution;» riktigt lugn blef han icke och
yttrade vid ett tillfälle, att »Europas och
särskildt Italiens tillstånd icke tillät honom
hoppas, att nästa påfve skulle få en
fredligare regeringstid än han själf.» Kort
därefter angreps han af ansiktsros, och den
31 maj 1846 var hans tillstånd hopplöst.
Följande dag på morgonen afled han,
ensam och öfvergifven. Då Capioliums stora
klocka tillkännagaf hans död, hörde
romarne detta med så mycket större förargelse
som den rika bankiren, furst, Torlania, just
under de närmaste dagarne skulle gifvit
en stor folkfest, som nu inställdes. Efter
vanligheten gaf sig också satiren fritt lopp,
och från man till man gick en sonett med
omkvädet: »Han dog, men förlät icke sina
fiender.» Men vid hans död befann sig
kyrkostaten i ett öfvermåttan eländigt
tillstånd, och de liberala föreningarna kunde
endast med svårighet tygla sitt hat och
sin hämdlvstnad.
Då konklaven sammanträdde, stod den
österrikiska generalen Radetsky färdig att
besätta legationerna, och å andra sidan
fruktade man en fransk invasion, men några
bestämda påfvekandidater hade de
europeiska hofven denna gång icke. Däremot
hade Roms befolkning sin kandidat i
kapucinergeneralen Micara, som då han för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
