Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 8, augusti 1903 - Personer och händelser. Af O. H. D. - Konklaver och påfveval
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LEO XI11 :s MK BARES TILL SIT PETEKSKYRKAN.
Autonelli, att välja kardinalen af Imola,
Barnabas Lodovico Chiaramonti till påfve,
och detta förslag vann bifall. Den 19 mars
1800 valdes biskopen af Imola till påfve
under namn af Pius VII med all den ståt,
tid. rum och tillgångar tilläto.
Man vet, hvilka pröfningar Pius VII
hade att genomgå inför en så fruktansvärd
motståndare som Napoleon I. Han
öfver-Icfde emellertid den store kejsarens fall,
och kongressen i Wien liksom
Bourbonernas restauration i Frankrike satte kyrkan
i tillfälle att triumfera öfver sina fiender
och revolutionen. Alldeles behaglig blef
påfvens ställning likväl icke med en sådan
Mentor som furst Clemens von Mettemich,
som trots all sin reaktionära politik, likväl
ville ha högsta uppsikten öfver påfven och
kurian. Den 20 augusti 1823 afled han
kort efter sin stora motståndare, som den
5 maj utandades sin sista suck på Sankt
Helena efter en svår dödskamp. Om den
döende kejsarens sista tankar uppehållit
sig vid Marengo, såsom hans afbrutna ord:
»Min son —Armén — Desaix» synas antyda,
så sysselsatte den döende påfven minnena
från hans martyrskaps dagar, och orden
»Savona — Fontaineblcau» hördes
upprepade gånger från hans läppar, innan han,
försänkt i bön, lugnt och stilla
insomnade.
Åter sammanträdde
kardinalkollegiet och den 2 september 1823
gingo 37 af kardinalerna i
procession till Quirinalen, som denna
gång satts i ordning till
konkla-vens mottagande. På aftonen
klockan 9 stängdes konklavens
dörrar, och för att påskynda valet
beslöts, att de instängda kvrko
furstarne icke skulle ha tillträde
till Quirinalens trädgårdar. Afven
denna gång fanns ett parti zelanti,
och furst Metternich, liksom de
katolska hofven, hade sina
kandidater, som de ville gvnna. Äfven
denna gång begagnade Österrike
sitt exklusiv, och till följd häraf
valdes kardinalen della Genga den
28 sept. 1823 till påfve under namn
af Leo XII. Då den nye påfven
tillfrågades, om han mottoge valet,
svarade han: »Nej, låten vara;
I väljen ett lik.» Detta oaktadt
blef Leo XII som påfve långlif
vad nog för att göra sig grundligt
hatad af sina romare, och
budskapet om hans död, den 10
februari 1829, mottogs med
»oanständig glädje» i Rom, där man
sade, att Leo XII beredt romamc
tre stora olyckor: »genom att
mot-tiga påfvevalet, lefva så länge och dö
under karnevalstiden för att bli begråten.»
Den 22 februari sjöngs sista Dies trcr
vid Leo XII:s katafalk, och dagen därpå
gingo 32 kardinaler i procession i
konkla-ven, äfven denna gång i Quirinalen, där
deras antal genom senare ankommande
ökades till femtio. Redan första dagen
satte 16 kardinaler Andreaskorset på sin
dörr, därmed tillkännagifvande, att de icke
ville inlåta sig på några forhandlingar, enär
de hade bestämt sig för sin kandidat. Men
under påtryckning af Frankrikes och
Österrikes sändebud blef likväl konklaven så
villrådig, att den den 22 mars på aftonen
öppnade ett Tridium af böner till
madonnan. * Detta skulle göra underverk», men
ännu dröjde det till den 31 mars, innan
det heliga kollegiet kunde ena sig om
kardinalen Castiglioni, som under namn af
Pius VIII anlade den påfliga tiåren.
Hånande hade Pasquino uttalat sig vid
kon-khvens början, att en under karnevalen
vald påfve skulle bli en »pulcinella».
Någon sådan var Pius VIII visserligen icke,
men däremot en vek natur, som då han
under tåget till Peterskyrkan, hörde folkets
jubel, började gråta. Också blef den nye
påfvens veka hjärta skottaflan för romar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
