Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 8, augusti 1903 - Huru en »Merveilleuse» tillbrakte sin dag. Ur en världsdams från direktoriets tid dagbok. Af Jules Lemaitre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
faéton’er, caricks, demi fortunes och
suffletter, hvilka äro våra allra
modernaste åkdon.
Jag misstänker, att hela denna
societet just ej är så homogen. Ehuru
mitt vetande ej är så stort, så finner
jag densamma både okunnig och
simpel. På Operan får man se en hop
förtjusande kvinnor, klädda med en
underbart glänsande smak och elegans,
men så snart de öppna sin mun, så är
förtrollningen bruten. Man får t. ex.
höra uttryck sådana som: Sacristi, hvad
det var bra dansadt! Eller: Det är
djäfvulen hvad här är varmt!
Om man nu dansar alldeles
hufvud-yr eller äter magen ur led, så är
orsaken därtill kanske, att man ej kan
sköta ett samtal och att konversationen
är en konst, som man glömt–––––––-
Vi söka att göra om vår uppfostran.
Under Nationalinstitutet har en mängd
småinstitut bildat sig, som man kallar
lycéer. Det är modernt att gå dit,
och hela societeten är alldeles galen
häruti. Där förekomma tyska och
grekiska, spanska och latin, logik och
retorik, geografi och historia, läran om
mått, mål och vikt, zoologi och
decimalsystemet, filosofi och grammatika
— till och med den franska.
Vi vilja emellertid lära oss allt detta
mellan tvänne valser.
En af de af fruntimmema mest
omtyckte professorerna är den ryktbare
Demoustier. Han gifver oss en
lektion i moralen, men därvid förekomma
blott grace och koketteri. Vackra små
fraser, älskvärda små artigheter och
små näpna malicer.
Jag tror verkligen, att plikten ej är
någon fiende till naturen; men han
framställer den såsom någonting så
lätt, att jag verkligen tror, att han
både beröfvar den dess verkliga färg
och försvagar den. Måhända också,
att alla dessa fjollors dåndimpar under
hans känsliga föreläsningar hafva väckt
min djupa afsmak därför.
Den famöse La Harpe har icke min-
dre framgång; men denne har helt och
hållet väckt min leda. Han har
nämligen blifvit så förskräcklig mot
filosoferna och påstår, att det är Voltaires.
Diderots, Rousseaus, d’Alamberts och
Helvetius’ skrifter, som hafva rest upp
schavotten. Han har måhända rätt,
men han glömmer alldeles för mycket,
att han var både vän och
medbrotts-ling till dessa personer, liksom att han
stod i tacksamhetsskuld till dem hvars
aska han nu vanhedrar. Slutligen har
han äfven förgätit, att han var, just
han, en bland terroristernas mest
framstående fanatiker.
Det misshagar mig, att denne lille
man har af vaktat Thermidor för att
förneka filosofien och för att harmas
öfver revolutionens alla brott.
Man ser på detta sätt många, hvilka
tystnaden bättre skulle anstå, som
offentligt samt med buller och bång bränna
hvad de en gång hafva beundrat. De
kunde vara uppriktiga, men i stället
göra de öfverdrift af sin omsvängning.
Och man kan ej hindra sig från att
göra den anmärkningen, att denna
omsvängning var alldeles för mycket
opportun.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
