Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 8, augusti 1903 - Huru en »Merveilleuse» tillbrakte sin dag. Ur en världsdams från direktoriets tid dagbok. Af Jules Lemaitre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Genom protektion å madame Talliens
sida, med hvilken jag har den äran
sLtt vara förbunden genom en smula
vänskap, var jag i Faubourg
Saint-Germain på *bal des victimes*, hvilken
brukar räkna en mycket distingerad
societet, och dit endast de personer
bruka gå, som haft någon anhörig bland
de giljotinerades antal. Det är
visserligen sant, att min man ej blef
giljotinerad för »den goda sakens skull»;
men denna detalj behöll jag för mig
själf. »Dupont» är för öfrigt ett namn,
som är tillräckligt allmänt för att ej
vara angifvare; och slutligen
arrangerades hela saken af mitt utseende, som
säges vara rätt passabelt.
Den dräkt, som man måste bära på
denna bal, är »djup sorgdräkt.»
Fruntimren bära den s. k. »coiffure
ä la victime», d. v. s. håret uppfäst i
nacken med en kam, liksom för att
göra nacken mera åtkomlig för bödeln.
Några bland de mest »comme-il-faut»
utvidga sitt hår genom chevelyrer, som
man för ett par år sedan köpte af
fångvaktarne och hvilka tillhört
giljotinerade personer, som varit blonda.
Regeln är att, när man närmar sig
hvarandra, man hälsar *ä la victime»,
d. v. s. med en rörelse på hufvudet,
som imiterar den dödsdömdes, då han
nedlägger sin hals ’under bilan. Åh,
hvad det är trefligtl
Släktingar till många af dem, som
befunno sig där, hade blifvit förpassade
till schavotten af min man, men jag
skröt ej alls däröfver.
Jag hörde en sorgklädd muscadin ♦
säga till en svart polichinelle:
— Ack, Polichinelle 1 ** De hafva
dödat min farl
— Hafva de verkligen dödat er far?
svarade polichinellcn, i det han tog
fram näsduken ur sin ficka.
Men den öfver sig gifne unge man-
* En sprätt kallades så på den tiden.
•• Polichinelle var äfven uttrycket på en
sprätt, men betecknade mera en narraktig
person.
nen hade redan satt sig i gång till att
börja dansen igen, gnolande på en
treflig melodi.
Man äter också ganska mycket.
Under loppet af soarén tager man en kopp
té, såsom det kallas; men detta té är
af en mycket substantiell beskaffenhet,
ty det åtföljes af tryfferad kalkon, blodig
roast-beef och alla sorters vin.
Ja, modet för närvarande hos
fruntimren är att anses för en riktig
stor-äterska, att hafva vapörer och att hafva
svimningsanfall. De äta sig propp mätta,
men vilja vara bleka, och det finnes
till och med sådana, hvilka för att ej
synas hafva en alltför god hälsa,
regu-liärt låta återlåta sig.
För att synas mera smäktande hafva
vi i vårt uttal undertryckt r-ljudet, en
efterhärmning af den gudomlige Garat.
Dessutom bruka vi också läspa.
Man gifver t. ex. sitt pa’ole d9
honneu; man säger: mo’t aux te’ 0’
istes*, och man talar om sitt visaze
anzelique.
Kort och godt: vi kvittra som små
fåglar.
Men då vi å andra sidan äfven dyrka
kroppen och det dessutom för våra
incroyables ** behöfves starka muskler
för deras beständiga trätor och
slagsmål på gatorna, äfvensom för jakten
efter jakobinerna, så finnes äfven modet
att spela Herkules.
Den fina världen besöker
»kunga-spelen» i Boulogneskogen,
kappspring-ningarna vid Monceau, kapplöpningarna
vid Bagatelle, och de gymnastiska
öf-ningarna uti hotell d’Orsay, hvilka
utgöra en imitation af de keltiska,
grekiska och romerska spelen.
Vi hafva blifvit kuskar och jockeyer.
Försedd med kragstöflar och
klat-schande med piskan, kör jag min bockei
själf till Longchamp, hvilket just ej är
någonting så särdeles bekvämt, ty det
är en förfärlig trängsel med kabrioletter,
• Mort aux terroistes.
•• Lejon, sprättar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
