Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 8, augusti 1903 - Papagenos hustomtar. Ett studentminne af Johan Levart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ju renare hans själ var och fylld af
guds godhet, ju härligare klingade
bjällrorna i skogens mörka tempel, och
högre och mera blå hängde himlen
därute öfver slättens snö.
— Jaja, sade den andre. Tiden är
sig lik.
Och så suckade han något, strök
sig om sitt skägg och tog ned äldsta
bjällran.
Den var inte vidare fager att skåda.
Det var en sådan där som ledkon har
om somrarna och hösten — ett enkelt,
doft ticktack, som inte gör någon
människa glad. Men den bjällran hängde
om vintrarne om halsen på den gamle
raggige Pålle, då han drog hem riset
från skogen eller då yngsta gräbban
piskade i väg honom med mjölken till
mejeriet borta i grannbyn.
Och den bvitskäggige snälle tomten
putsade med sitt styfva förkläde den
tarfliga gamla bjällran, så den sken
som husmorans kopparkastruller.
— Men se här, sade den andre lille
hvitskäggige, klef upp på hufvudsätet
i gårdens gamla praktvagn och
hämtade från en rostig spik ett mögligt
lädergehäng, från hvilket åtta bjällror
skramlade hest och doft. Se här, sade
han, här äro bjällrorna som klinga när
gårdsherrn reser till staden. Det är
lätt att friska upp dem, så det där
hesa från fjolåret går bort, och den
gode mannen i den stora pälsen kan
fara som honom ägnar och anstår.
— Håhåja, sade den äldste af de
gamle och skuttade upp mot
vagnslidrets tak. Här ha vi de gamla
silfver-klockorna eller bröllopsbjällrorna. De
se något medfarna ut, och illa anfrätta
af tid och mögel äro lackering och
gyllenbeslag.
De små gubbarne satte sig neder att
putsa och polera och konversera.
— Ser du, sade den ene, ser du
hur de glänsa, de små
silfverbröllops-klockorna. Jag minnes hur de
klingade därinne i den stora bokskogen
för första gången för hundra år sen.
Då kommo herrår och bönder farande
i ett långt tåg med skrål och hej, ty
något hade de väl fått uti sej.
Men långt fagrare än i kyrkans tom
klungo de små silfverbjällrorna kring
frustande skimlars halsar. Likt
dansande troll flögo skogens träd förbi,
och glimmade en mila därinne, blef
den till ett vänligt öga, som nickade
oss ett fredsamt godnatt. Hej, hej, så
klinga ej bjällror annat än i skogeni
Och de två gamle, hvitskäggige
putsade och polerade, myste och fnissade:
— Snart är den stora vintern här!
Men kring de gamla gårdarne small
det i de röda knutarna, de hvita
bol-strarne på halmtaken fingo en blåaktig
glans i skimret af denna måne, som
leende stod på tre kvart, och den
hemlighetsfulla skogen blef allt mera
spök-likt svart.
Åtskilliga år ha försvunnit sedan jag
vistades bland detta galleri af brokiga
typer i Saxos stad. Jag förmodar att
de äro skingrade åt alla himlens
väderstreck och förankrats här och där vid
mer eller mindre trygga befattningar.
De flesta ha bleknat i mitt minne,
men ofta dyker ännu upp för mig
skarp och tydlig denne egendomlige
gamle student, som förskingrat sin
fäder-neärfda gård, men flyttat med sig sin
barndoms tomtar och ställt dem på en
hylla som representanter för sitt
samvete. Jag har fått höra, att han, mot
allas förundran, för längesedan lämnat
visdomsstaden, men det är min tanke,
att, om han ännu lefver, han
fortfarande har tomtarne Jakob och
Johannes i sällskap. Jag hoppas att han
kommit på allt bättre och bättre fot
med dem, att han älskar och vördar
dem, och att han insett det otjänliga
i att använda Nya Testamentet som
slående argument mot deras välmenande
råd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
