Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 8, augusti 1903 - Papagenos hustomtar. Ett studentminne af Johan Levart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
särdeles akustiskt lämpliga vinklar och
vrår.
Det pinade öronhinnorna infernaliskt.
Jag vände mig hit och dit och funderade
rent af på att utföra hjältedådet och
klifva upp och ut och med risk att
möta hvita spöken i den svarta långa
korridoren gå ned och stänga
ytterdörren.
Midt under dessa funderingar
inträffade emellertid något. Papagenos
lurf-viga hufvud på kudden därborta i
träsängen böljade röra på sig, och
plötsligt satt han vindsnabbt rakt upp i
sängen.
Hans rörelser voro sömngångaraktigt
afmätta och säkra, och jag stirrade
häpen på hans förehafvanden. Utan
att se sig om sträckte han högra armen
mekaniskt snabbt snedt bakåt och grep
det Nya Testamentet:
— Akta dig nu, Jakob 1 Nu börjar
du, min själ, bli för fräck 1
Och snabb som en åskvägg flög
boken i riktning mot den tomma
bokhyllan med sådan kraft, att innehållet
stannade däruppe, under det att
per-marne lekfullt kommo dansande utefter
golf ve t.
Papageno förblef en stund i sin
sittande upprätta ställning, tydligen i
spänd afvaktan på resultatet, därpå
sjönk han med en tung suck åter ned
på kudden. ––––––-
Det fortfor att hvissla, tjuta sucka och
rossla därutanför, månskenet flöt lika
silfverklart in i rummet, och som i en
dröm hörde jag fortfarande ur fjärran:
— Saliga äro de som se med barna-
ögon dem djäfvulen och världen ännu
icke förblindat. — Si Sarons
vattu-brunnar. — Si Sarons liljor.–––––––
Då jag vaknade på morgonen var
värden redan försvunnen.
I min hjärna dansade ännu minnena
af den sällsamma natten. Till en början
föreföll mig alltsammans som en dröm,
men då jag såg ut öfver rummet upp-
täckte jag pärmarna till Nya
Testamentet, hvilka fortfarande lågo kvar
midt på golfvet.
Jag kastade en blick ut genom
fönstret och fann omgifningen totalt
förändrad sedan gårdagen. I täta flingor
dalade snön till marken från en
jämn-mulen himmel, gatan var hvit, och
träden i parken midt emot voro hvita.
Vintern hade kommit, plötslig och
oväntad.
Och med en huttrande känsla från
allt detta hvita gick jag åter och lade
mig för en stund på den rankiga soffa,
ty det tycktes ännu vara mycket tidigt
på morgonen.
Och med morgonsömnen kommo de
vackraste drömmarne.
Därute midt på den hvita slätten
står den gamla gården. Halmtaket är
försvunnet och förvandladt till ett par
bländbvita, mjuka bolstrar, hvarur det
öfvergifna storkboet sticker upp som
ett svart utropstecken.
Därinne sofva de ännu i stugans och
sängens värme och fred, men därute
varslar det morgon. Månen mister sin
citronglans och blir hvit i ansiktet som
drifvan nere på jorden, skogen blir allt
svartare mot himlens djupblå bakgrund,
ty stjärnorna blekna därofvan, och det
börjar strimma rödt öfver trädtopparna.
Men därinne i det gamla vagnslidret
stå tvänne män. De äro småväxta, ty
de äro sagans dvärgar. Deras långa
hvita skägg böljas till deras krokiga
knän, de slitna kläderna kring de magra
gestalterna äro lappade, och de röda,
yllemössorna äro stoppade här och där
med mörkare garn. Det är svåra tider
nu för lyckans gamla hustomtar, folk
tror inte längre på dem.
— Se, nu är det vinter igen, säger
den ene. Nu ska de små
människobarnen ut och åka igen på vägarna.
Nu vilja de höra om klangen sitter
kvar i de gamla bjällrorna, som de
ärfde af farfarsfar. Nå, han var ju
också en karsk och modern herre på
sin tid och tänkte väl föga uppå, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
