Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 9, september 1903 - Är månen en död planet? Referat af en artikel skrifven af astronomen professor William H. Pickering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kratrarna. Så t. ex. finnes på
Grimal-dis månkarta af 1651 den krater, som
sedermera erhöll namnet Linné,
framställd djup och af medelstorlek, men
beskrifves af Schroeter 1788 som »en
mycket liten, rund, lysande fläck med
en tämligen otydlig insänkning.»
Säkert är, att om Linnékratem då icke
varit större än den nu är, hade
ingendera af dessa astronomer kunnat med
sin tids primitiva instrument upptäcka
den alls. Sedan tillkomsten af moderna
instrument har denna krater af
Lohr-fnann under början af 1800-talet
be-skrifvits som öfver fyra engelska mil i
diameter och mycket djup, af Maedler,
enligt sju observationer, som sex
engelska mil i diameter, och af Schmidt,
som afbildat den åtta gånger, såsom
hållande den sju engelska mil i
diameter och ett tusen fot i djup. Detta
var 1843, men redan 1866
tillkänna-gaf han, att kratern försvunnit. Några
månader därefter upptäckte han på
dess förra plats en helt liten krater
med ungefär en fjärdedels mils
diameter, som dock efter ett par år
ökades till en och half. Linnékratem är
fortfarande skönjbar, men dess
diameter har nedgått till tre fjärdedels
engelsk mil. Ett annat exempel på
fortfarande vulkanisk verksamhet erbjuder
den stora Platokratern, på hvars släta,
nästan vågräta botten af omkring
sextio mils diameter, ligga strödda en
mängd små vulkaniska käglor med
diametrar växlande från blott några hundra
fot till ungefär en eng. mil. När de
1869—72 först blefvo utforskade och
kartlagda af en af det engelska
naturvetenskapliga samfundet British
Association tillsatt kommitté, angafs deras
antal till trettiosex. Senare undersöktes
de af A. S. Williams och några andra
engelska astronomer, hvarvid antalet
blef trettioåtta, och när slutligen
professor Piekering 1892 studerade dem,
fyrtiotvå. Det mest anmärkningsvärda
härvidlag är emellertid ingalunda
skiljaktigheten i uppgifterna öfver käglor-
FOTOGRAFI AF FULLMÅNBN VISANDE DE
REGIONER SOM ANTAGAS VARA
BETÄCKTA AF SNÖ.
nas antal, utan det förhållandet att
käglorna ändrat såväl plats som
storlek, så att kraterkartoma af 1870,
1881 och 1892 få ett sinsemellan helt
olika utseende. Ehuru ännu flera
exempel skulle kunna framdragas, torde
de redan anförda vara nog för att i
hög grad styrka, om ock ej till full
evidens bevisa, påståendet om tillvaron
af en alltjämt fortfarande vulkanisk
verksamhet på månen. Ett annat slag
af observationsresultat ställer månens
lif i ännu något närmare
öfverensstäm-melse med jordens. Det är de
iakttagelser man gjort öfver de variabla
månfläckar, som till skillnad från de
permanent skarpt lysande hvita ytorna
kring kratrarna och på bergstopparna
benämnts »delvis lysande» regioner.
De äro osynliga under de första
tjugofyra timmarna sedan solen »gått upp»
på månen — ett måndygn är ju i det
närmaste femton jorddygn långt —
men allt efter som solen stiger högre
bli dessa fläckar mer och mer
skönjbara, och efter ett par jorddygns tid
framträda de fullt klart, för att sedan
åter börja mattas, och försvinna
slutligen vid solnedgången, som afslutar
måndagen. De »delvis lysande» regi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
