Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 9, september 1903 - Domaredansen. En gammaldags historia af Artur Möller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mamsell Agnes, det går inte för sig»,
upprepade han.
De slogo sig ned kring det stora
runda bordet i matsalen. Hon sade
ingenting mera, och för att hålla
samtalet vid lif började han berätta om
Paris, om moderna, om
februarirevolutionen, som han nyss varit med om.
Hon lyssnade med framåtlutadt hufvud
och de röda, ljufva läpparna en smula
öppnade, och blott någon gång
und-slapp det henne en anmärkning, som
tjusade honom genom sin naivitet och
tvang honom att småle.
När de hade ätit, visste hon ej hvad
hon skulle roa honom med under
återstoden af aftonen, och föreslog en
promenad i parken. De gingo ned bland
de sofvande träden och buskarna, öfver
hvilkas dunkla löfmassor några enstaka
stjärnor började stiga upp.
Han bjöd henne sin arm.
Hon såg på honom med ett
misstänksamt uttryck, som kanske icke var
alldeles fritt från en viss skalkaktighet.
>Kan man göra så i Paris?»
frågade hon.
»Ja, där måste man det till och
med», svarade han leende.
När de några minuter under tystnad
följt en liten bäck, som slingrade fram
genom parken och gaf anledning till
en mängd fantastiska miniatyrbroar och
bersåer, frågade mamsell Agnes
plötsligt:
»Hvarför ville ni inbilla oss, att ni
var en gammal man?»
Och då hon såg hans förvånade
småleende:
»Jo, ni skref att ni kom hit för att
tillbringa den korta åtorstoden af ert
lif i ro, eller någonting sådant.»
I en annan ton svarade han:
»Jag är kanske äldre än ni tror,
mamsell Agnes.»
De hade stannat på en bro och
lutade sig öfver räcket. Oförmodadt
kände han en ytterst len, deltagande,
kanske omedveten tryckning af hennes
arm. Och ännu mera oväntadt genom-
ilade honom en rysning, som om det
varit den första smekning han under
sitt lif mottagit. Men därefter drog
hon hastigt tillbaka sin arm, och hrar
för sig återvände de till boningshuset.
På nattduksbordet i hans rum, dår
han nätt och jämt kunde stå rak
under taket, stod en bukett konvaljer.
Diplomaten somnade in med en
egendomlig, doftande sötma på läpparna,
och drömde att han plockade en
sällsamt ljuf, hvit blomma, om hvars
tillvaro han förut aldrig haft någon aning.
Och det ehuru han botaniserat mera
än de flesta.
Då han kom ned till frukosten, slog
ett stim af röster emot honom ur
matsalen. Gårdens innebyggare hade
redan kommit tillbaka finån sin utflykt.
Attachén blef i behörig ordning
föreställd för patron, en jovialisk man i
storblommig nattrock; för en teologie
magister, som slätrakat sig ett godt
stycke upp på hjässan för att pannan
skulle synas högre och genialare, och
som antagligen varit informator för
mamsell Agnes; för ett par andra unga
män med särdeles höfviska later, litet
löjligt gammalmodiga med sin klädsel
och med hvar sin tusensköna i knapp*
hålet; samt desslikes för en fem, sex
unga och två gamla flickor, som alla
slogo ned ögonen i det de räckte
honom handen.
Sedan man ett par minuter hämtat
andan efter presentationen, tog
samtalet åter vid med nya krafter. Det
vände sig till en böljan om gårdagens
äfventyr, och äfven mamsellerna
del-togo så pass friskt som deras stränga
och blygsamma uppfostran tillät Her
rama passade upp dem med det
ifri-gaste galanteri och sade dem emellanåt
svärmiska saker.
Under en paus såg Rääf sig om
efter husets dotter, som han icke hört
till under frukosten. Hon satt för sig
själf vid ett litet fönsterbord, och för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
