Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 9, september 1903 - Indianskt trolleri. Fri öfversättning för Varia af Chicot - Den döde. Af Vilhelm Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Medicinmannen tycktes inte göra sig
brådt om. Långsamt tog han ur
éc-korna af sin pälskappa, som han hade
påtagit, fram en lång pipa och,
fyllande denna med någon blandning ur
sin tobakspung, satt han tyst, dragande
stora puffar. Tjocka moln af rök
sväf-vade hit och dit, kransar från den
sväfvade kring och fäste sig vid
tält-stolparna. Luften blef tjock och tung
med en sällsam, sömnig lukt, som
trängde likt dimma till allt den
berörde. Den gamle mannen med
trumman satt böjd däröfver med slutna
ögon och händerna slående endast det
tystaste tapto.
Miss Campbell skälfde lätt och såg
åt Sargent. Han stirrade stinnt på
elden och hade aflägsnat sig långt ifrån
henne. Äfven hennes bror hade
skiftat plats. Han tycktes oberäkneligt
långt borta, och ansiktet hade ett från-
varande, konstigt uttryck. Så såg hon
åter på medicinmannen Pipskaft och
fann hans ögon, som glödde likt en
fångad vildkatts, fästade på henne med
ett eget, genomträngande plirande.
Hans kropp tycktes lår;gt borta, men
hans ögon nära och kraftiga. Hon
kände en lättjefull slags indignation
öfver att han vågade se på henne så
och undrade stött, hvarför hennes
broder tålde det. Efter en liten stund
slutade hon upp att tänka därpå.
Pipskaft lade bort sin pipa och,
sättande den våta leran framför sig,
började han knåda den långsamt, under
det han hela tiden lika skarpt fixerade
den unga flickan. Han formade små
hästar af leran. De voro tre, och hans
skickliga fingrar gjorde dem
märkvärdigt lika hästar af kött och blod. Det
fanns ryttare på dem också, små
figurer, som sutto stela, raka och orörliga.
(Forts, ock slut i nästa kafte.J
DEN DÖDE.
I dessa verser, där ditt väsen blöder,
var mången gång min själ så djupt förlorad,
att som i sömn jag vandrat många timmar. —
O Sångens gud, o höga Makt som vet att
blott högsta skönheten min själ kan dåra,
o låt, o låt mig så förblöda:
på det att, när en gång mig stenen täcker,
där uppe i det sköna ljuset en må vandra
hvars öga lyser, när mitt ord han minnes.
Vilhelm Ekelund.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
